Hotade nordiska däggdjur

Vargen är det största bland hunddjuren och har stora variationer i sin kroppsbyggnad beroende på var den lever. Den förekommer över nästan hela norra halvklotet i många olika miljöer. Från öknarna i mellanöstern till den arktiska tundran och på den amerikanska prärien till löv- och barrskogarna i norr. Idag har dess antal minskat på grund av människans utbredning och jakt. I Västeuropa är den nästan helt utrotad men i norra Skandinavien finns den fortfarande kvar.

Färgen varierar från nästan helvit hos de som lever längst i norr, till olika gråbruna nyanser i Sverige, samt en rödaktig färg på dem som lever mer söderut. Storleken kan variera mellan 130-160 cm i längd och boghöjden kan vara mellan 60-90 cm, vikten ligger från 20-65 kg. Generellt sett kan man säga att vargar som lever i kalla klimat är större och tyngre än de som lever i sydligare klimat. De vargar som lever i norr kan klara kyla ner till minus 40 grader. En varg lever normalt 8-9 år. Den äldsta djurparksvargen i Sverige var en tik som blev 13 år. Vargen är en god löpare som kan komma upp i 45-60 km/h under en kortare sträcka och det är inte ovanligt att den kan förflytta sig 4-5 mil på en natt.

Vargen har alltid fascinerat oss människor genom tiderna för sitt sociala beteende. Varje djurart som lever tillsammans i grupp utvecklar sina egenheter för att klara sin existens. När det gäller vargen och dess liv i flock är det kopplat till deras roll som rovdjur. Vargens byten har ofta en kroppsvikt som kan vara 10 gånger större än dess egen En ensam varg kan visserligen fälla stora djur själv med risk för sin egen säkerhet, men med samarbete mellan flera vargar ökar möjligheterna för artens överlevnad. För att kunna leva och jaga i flock krävs att medlemmarna i flocken känner varandra som individer, kan kommunicera och ha relationer med varandra. För att uppnå detta krävs det tid och familjebildningen är början på detta. Vargparet är oftast trogna varandra och håller så gott som alltid ihop hela livet. Vargungarna har en långsam utveckling och kräver att föräldrarna tar hand om dem under en lång tid. Ungarna blir inte könsmogna förrän vid två års ålder och kan därför stanna kvar hos föräldrarna längre än själva valptiden. Detta gör att de får starka band med föräldrarna och nya småsyskon.

Ledaren, som ofta är den äldsta hanen, styr flockens aktiviteter. Ordningen fungerar genom en stark hierarki, där hanarna oftast är dominanta över honorna och ungarna och honorna bestämmer över ungarna. I stora flockar kan det uppstå två hierarkier, en för hanar och en för honor, men det är vanligtvis en hane som bestämmer över hela flocken. Det kan vara vid t.ex. jakt eller när de skall gå vidare till något nytt ställe. Ledaren ansvarar för flockens revir, framgång vid jakt osv. Hans ställning ger vissa privilegier som t.ex. bästa biten från bytesdjuren och förtur att välja sovplats för att nämna några. Dessutom har alla djuren i flocken privata rättigheter som står över rangordningen. En svag varg längst ner på rangordningen kan försvara t ex en matbit som han har burit hem gentemot ledaren. När ledaren blir gammal eller sjuk kan han bli utmanad av den som står på tur att bli ledare. Detta sker genom olika kraftmätningar och ritualer. Det är sällan att någon blir dödad eftersom den svagare av dem visar underkastelse genom att blotta sin strupe och erkänna sig som förlorare.

Vargen har ett väl utvecklat sätt att kommunicera. Bland det första man tänker på är ylandet och andra ljud som den ger ifrån sig. Dessa ljud används för att hålla samman flocken och som varningsljud till utomstående vargar. Kroppsspråket är väl utvecklat speciellt runt nosen. Det används för att meddela igenkänning av individer och visar även den sociala rangen. Vargen kombinerar alla sätt för att kommunicera och det består av ljud, ansiktsuttryck, öronhållning, kroppshållning, svansföring, dofter osv.

Vargen är ett revirhållande djur och markeringen görs genom urin och exkrementer på platser som visar var deras område är för utomstående vargar. Det är bara ledaren och flockmedlemmar med hög rang som gör detta. Revirets storlek beror på antal djur i flocken och tillgången på föda. Vargarna är ständigt i rörelse inom sitt revir för att jaga och försvara det mot inkräktare.

Vargen är en jägare som behöver jaga för att få föda, så att den kan överleva. En vuxen varg behöver äta ungefär 2-4 kg kött om dagen. Till detta måste de dricka väldigt mycket vatten eftersom en köttdiet kan ge upphov till urinförgiftning. Är tillgången på föda god kan den äta betydligt mer, upp till 8 kg om dagen. Matvanorna skiljer sig från människans eftersom de inte har regelbundna måltider, antingen är det mycket mat eller ingenting under några dagar. Man kan säga att de alltid är hungriga. Vi säger ju ibland ”hungrig som en varg”. Vargens matsmältning går snabbt och den kan börja äta igen efter ett par timmar. De äter även gräs, antagligen för att rensa magen för att matsmältningen skall fungera bättre. Vargens energibehov är beroende på hur mycket den behöver röra sig för att finna föda.

Vargens födoval varierar beroende på var den lever och vilken årstid det är. Under sommaren kan den nöja sig med mindre däggdjur som olika gnagare och fåglar. Vintertid i norra Sverige står större djur som renar på menyn och i Värmland är det älg och rådjur. Det händer även att den söker upp inhägnader med får. En ensam varg kan ha svårt att ta större bytesdjur, men i flock kan de nästan rå på hur stora bytesdjur som helst. Det går ofta till så att ett par vargar distraherar bytet och väcker dess uppmärksamhet medan de andra anfaller bakifrån där bytesdjuren är försvarslöst. De hugger ofta mot strupen och även mot buken.

Parning sker i februari–mars och de 5–6 ungarna föds i en lya efter 65 dygn. Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Dräktigheten är ca 63 dagar precis som hos hundar och antalet ungar beror på yttre förhållanden och honans ålder. Unga vargar är könsmogna först vid två års ålder, men fortplantar sig i allmänhet inte förrän under sitt tredje levnadsår, och kan stanna hos föräldrarna fram till dess. Äldre ungdjur hjälper föräldrarna vid uppfostran av yngre ungdjur. När ungvargarna blir könsmogna lämnar i de allmänhet flocken och letar efter eget territorium.

Ungarna föds och växer upp i en lya som har grävts i marken av varghonan ett tag före födseln. Det händer att hon använder sig av ett gammalt bo som något annat djur har grävt och anpassar det för sina egna behov. Lyan ligger ofta på någon liten höjd och nära vatten. Detta för att det ska bli lättare att hålla reda på ungarna när de börjar ge sig ut på upptäcktsfärder i närheten av lyan, eftersom de är helt försvarslösa mot andra djur när de är små. De går ut för första gången när de är ungefär 15-20 dagar. När diandet minskar efter ett par tre veckor ger honan dem uppstött mat och smådjur tills de själva lär sig att jaga sin egen föda. Finns det flera honor i flocken kan de hjälpa till med barnpassningen.

En hona som nyss fått ungar visar ett stort tålamod gentemot ungarna, men kan vara väldigt aggressiv mot övriga vuxna vargar. Vargungarna är precis som hundvalpar, de leker, jagar och slåss med varandra. Leken är en träning för det vuxna livet. Framåt senhösten kan de väga en bit över 20 kg och får börja följa med de vuxna ut på jakt för att lära sig hur man tar större djur. Vid ungefär ett års ålder är de fullvuxna. Antingen stannar de kvar i flocken tills de blir könsmogna, ger sig av ensamma, eller söker en partner och eget revir.

För mer info:
Svenska Rovdjursföreningen
Rovdjurscentret De 5 Stora
Nordulv
WWF