Nordiska däggdjur

Brunbjörn

Björnen är Sveriges största rovdjur. Det finns cirka 3300 i Sverige. De föredrar skogs-områden och fjälldalar. Trots att den är mycket storvuxen och har ett ganska klumpigt utseende är den vig, smidig och snabb. Hörseln och luktsinnet är mycket gott men synen är ganska dålig.

Björnen är också en duktig simmare samt klättrar bra i träd och brant terräng. Den har massivt huvud, små öron, mycket kort svans och lång sträv päls.
Björnar är allätare och äter till största delen vegetabilisk kost. På menyn står även kött, fisk, insekter, bär, örter, andra växter och rötter. De jagar rådjur, ren, älg och även tamboskap beroende på vad som finns tillgängligt.

Björnar är för det mesta ensamlevande djur med undantag för hona med ungar. Ungarna följer sin mamma i två år och ibland ligger de till och med i samma ide när nästa kull föds, men körs bort när de vaknar på våren.

Björnen ligger i ide under hela snöperioden. Under vintern går björnen i ide och sover i en grotta eller en grävd håla under en sten, rotvälta eller stubbe. Marken täcks ibland av granris och mossa som björnen släpat dit för att göra en mjuk bädd. I oktober-november lägger sig björnen tillrätta för sin långa vintersömn. I idet föder honan sina ungar, som vid födseln bara väger ett halvt kilo.

För mer info:
Svenska Rovdjursföreningen
WWF
De 5 Stora
Björnfakta

Bäver

Bävrar (Castoridae)är en vatten- och landlevande däggdjursfamilj i ordningen gnagare. Fossil har visat att familjen en gång i tiden omfattade en stor mångfald arter men omfattar idag endast släktet Castor och de två arterna europeisk bäver (Castor fiber) och amerikansk bäver (Castor canadensis). Bävrar bygger fördämningar och blir i genomsnitt cirka 15 år gamla.

Den europeiska bävern kan nå en längd upp till 75 cm utan svans och en vikt på cirka 15 till 20 kg. Pälsen är brun och mycket tät. På en kvadratcentimeter hud finns omkring 23 000 hårstrån. Människans hud har bara 600 hårstrån per kvadratcentimeter. Pälsen skyddar djuret mot underkylning och bävrarna rensar den fortlöpande och smörjer in den med ett flottigt ämne, bävergäll. Med sina spolformiga kroppar, med svansen som liknar en fena och med simhud mellan fingrarna är bävrarna perfekt anpassade till livet i vattnet. När bävrar dyker stänger de näsan och öronen. De klarar sig under vattnet utan att andas i upp till 20 minuter.

Den europeiska bävern fanns tidigare i stora delar av Europa och Asien. Efter många år av jakt och förstöring av deras miljöer genom röjning och utdikning, gick antalet bävrar starkt tillbaka och var i flera länder under perioder regionalt utdöd. I Sverige dödades de sista bävrarna 1871 men sedan bävrar från Norge utplanterades 1922 så har den svenska bäverstammen återhämtat sig snabbt tack vare skyddsåtgärder och återinplantering i sina ursprungliga levnadsområden.

Bävrar lever alltid i närheten av vattendrag eller sjöar. Där bygger de sina dammar och hyddor av grenar, kvistar och slam. Dammbyggnaderna har ofta betydande storlek, den hittills längsta hittades 2007 i den kanadensiska delstaten Alberta med en längd på 850 meter. Vanligtvis ligger hyddans ingång under vattenytan. En vuxen bäver kan under en natt gnaga av ett träd med 50 centimeters diameter. När bävern fäller större träd är den enbart ute efter det tunna grenverket högst upp. Är trädet över en viss diameter gnager bävern bara igenom cirka 2/3 av stammen, lagom mycket för att trädet vid nästa kraftiga oväder garanterat kommer att falla.

Bävrar går inte i ide utan är aktiva hela året men i nordliga delar av utbredningsområdet är de på grund av is och snö tvungna att stanna i sina bon. I maj månad föds årskullen som kan bestå av upp till fyra ungar. Den äter inte ved men fäller träd för att få material till dammbyggen och hyddan. Födan består främst av blad, bark, örter och vattenväxter. Hannar av bävern lever med samma hona hela livet. Ungarna stannar hos sina föräldrar tills de är två år, alltså finns det oftast två kullar, årskullen, som vårdas av modern, och den från det föregående året, som lärs upp i dammbyggnad och trädfällning av fadern.

Källa: Wikipedia

För mer info:
Nordiska Riksmuseet

Ekorre

Ekorrar lever och gör sina bon i träden och de klättrar och hoppar utmärkt. Tårna med sina vassa klor är väl anpassade att klänga sig fast vid trädstammar. Ekorrar går nedför en trädstam med huvudet först och förankrar sig i barken med de utsträckta bakfötternas klor. Svansen fungerar som balansstång när djuret springer och klättrar och som roder vid långa språng.

Pälsen är rödbrun bortsett från under kroppen där den är vit. Variationer av pälsfärgen kan dock förekomma mot det mörkare och gråare håller. Ekorren fäller pälsen två gånger om året i samband med att den byter till vinter eller sommarpäls. Vinterpälsen är tjockare än sommarpälsen för att bättre stå emot kylan. Ekorren blir normalt mellan 24-30 cm lång och har en svan 17-20 cm lång svans. Det är ingen skillnad i storlek mellan hanen och honan. Ett tydligt kännetecken för ekorren är svansen som anses vara till hjälp att hålla balansen när den hoppar mellan träden. Dessutom fungerar svansen bra som täcke när ekorren vill värma sig.

Ekorren är en utmärkt klädklättrare vilket klorna tyder på. Både fram och bakben är försedda med långa krökta klor för att få bra fäste i träden. Frambenen är aningen kortare än bakbenen. Dess ögon är stora och utstående vilket ger ekorren ett nyfiket utseende. Bäst trivs ekorren uppe i träden men den rör sig även på marken. Vi sådana tillfällen rör ekorren sig framåt med hjälp av språng. Som mest aktiv är ekorren på morgonen och sent på kvällen. Under dagarna vilar ekorren i sitt bo vilket även skyddar den mot fåglar och mindre rovdjur. En ekorre är inte gärna ute i dåligt väder och kan stanna i sitt bo flera dagar i sträck tills vädret blir bättre.

Främst äter ekorren vegetarisk föda som barrträdsfrön och blomfrön. Utöver det finns även ollon, nötter, tallbark, svampar, bär, bladlöss och fågelägg på ekorrens meny. Ekorren tillbringar större delen av sin vakna tid till att äta och samla mat. Överbliven mat läggs undan i olika gömställen som ekorren har. Gömställena är ofta i ihåliga träd men ibland gräver ekorren även ner maten i marken. Maten är tänkt att spara till senare när åtkomsten till föda är mindre. Ekorren sprider ofta ut maten i flera olika gömställen. Ofta glömmer ekorren bort var dess gömställen är och får då ägna mycket tid till att leta fram dem igen när de behövs.

Ekorren lever gärna ensam och träffar oftast bara andra ekorrar under parningen. Någon speciell parningstid finns inte för ekorren utan den får ungar under hela vår- och sommarperioden. Dräktigheten är normalt mellan 32-40 dygn och därefter föder honan en kull på 1-7 ungar. Vid födseln är ungarna blinda och helt beroende av mamman. Efter 14 dagar öppnar de ögonen och kan lämna boet redan efter 5-6 veckor. I början lämnar ungarna enbart boet för att ge sig ut på upptäcktsfärder. De diar hos mamman i ungefär 10 veckor och till hösten lämnar de henne för att söka reda på en egen boplats. Ekorren blir könsmogen efter tolv månader och får normalt 2-3 kullar per år.

I Sverige är ekorren inte hotad men i övriga världen ser läget sämre ut. På flera ställen i Europa har den grå ekorren med stor framgång lyckats tränga undan den röda ekorren. Den grå ekorren finns inte naturligt i Europa utan har importerats eller rymt från fångenskap och därefter anpassat sig väl i det fria. Den grå ekorren slår ut den röda genom de sjukdomar den för med sig samt att den är bättre på att finna mat och snabbare på att reproducera sig. Förr i tiden var även jakt på ekorrarnas skinn vanligt men idag har skinnet inget värde och jakten som bedrivs är därmed minimal. Ekorrarnas naturliga fiender är ugglor, duvhök, vildkatt, mårddjur. På marken kan även ekorrar bli tagna av både tamkatter, hundar och rävar.

Fladdermus

Fladdermöss är mytomspunna djur, okända men vanliga, vänliga men missförstådda. De är de enda däggdjur som kan flyga och med hjälp av ekopejling manövrerar fladdermöss obehindrat i den mörkaste natt. Fladdermöss är också mycket sociala djur och lever länge. Alla dessa egenskaper har gjort fladdermöss till en framgångsrik djurgrupp och det finns över 1000 olika arter runt om i världen, allt från vampyrer och tältbyggare till fruktälskare och grodfångare. De allra flesta är dock insektsätare.

Fladdermöss är tätt knutna till människan, vårt kulturlandskap är rikt på insekter och våra bostäder är också fladdermössens. I våra trädgårdar flyger dvärgfladdermöss och över dammar ser vi vattenfladdermöss navigera i räta linjer. Tyvärr har färre våtmarker och gamla träd, upplysta städer och ensidigt nyttjande av mark med stora åkerarealer och stora skogsbruk- och hyggesarealer ändrat förutsättningarna. Några klarar sig bra. De gråskimliga fladdermössen trivs fint i stadsmiljö och man hör deras parningsrop mellan höghus och under gatlyktor på senhösten. Men arter som gillar gamla ekar är det värre med. Och vi vet inte hur många fladdermöss av varje art det finns kvar. Men alla fladdermöss fridlysta och skyddade enligt lag. Och skulle man ha turen att ha en egen koloni myggfångare i trädgården, då ska man värna om dem.

I Sverige har vi 19 olika arter och alla livnär de sig på insekter. Vissa, såsom Bechsteins fladdermus, har man bara sett ett fåtal gånger i Skåne. Medan andra, som Nordisk fladdermus, syns nästan överallt i hela landet. Fladdermöss på våra breddgrader måste ta hänsyn till att det är kallt ibland. Och att maten tar slut. Därför äter fladdermöss upp sig inför hösten och går i dvala när vintern kommer. När solen återvänder, blir honorna dräktiga och samlas i stora yngelkolonier, tillsammans med fjolårets ungar, systrar och mormödrar.

I slutet av juni eller i början av juli kommer fladdermusungarna. Oftast föds bara en unge (per år), ibland tvillingar, vilket är vanligare hos vissa arter än andra. I gengäld så blir fladdermöss gamla, och rapporter om 30-40 år gamla fladdermöss är inte ovanliga. Oftast så får små djur många ungar och lever korta liv medan stora djur får få ungar och lever länge. Men inte fladdermöss alltså, de är stora djur i en liten kropp. När ungarna föds är de ganska hjälplösa, såsom ungar brukar vara, och suger sig fast i moderns ena bröstvårta. När kvällen kommer och honan måste ha mat, så hänger hon upp ungen på väggen och ger sig ut på jakt. I en riktigt stor koloni fladdermöss kan man ju undra hur de hittar rätt unge när de kommer tillbaka i mörkret. Men ett väl utvecklat luktsinne och med läten som bara hona och unge känner igen, så brukar det gå ganska bra. Ifall det skulle behövas så kan mamman också flyga med ungen på magen.

Efter en månad, i början av augusti så börjar ungarna att flyga och strax där efter så ska de försöka fånga insekter själv. De måste lyckas med detta innan hösten för att kunna äta upp sig inför vintern, då de tappar en fjärdedel till en tredjedel av kroppsvikten under dvalan. Det är ganska mycket för en 5-grams fladdermus. Som de flesta barn, så har fladdermössen lite svårt med motoriken och sinnena i början, och det är inte ovanligt att ungarna förirrar sig in i hus. Skulle man hitta en fladdermus i hängande i ett rum i augusti så är det bara att ta på sig en handske, lyfta ut den och hänga den i ett träd, helst på kvällen. Se annars till att hänga den i skugga och långt ifrån huskatten om det finns en sådan.

Sverige har skrivit under det europeiska fladdermusavtalet, Eurobat, som innebär att Sverige har förbundit sig att bland annat förbjuda fångst av fladdermöss, peka ut platser som är viktiga för fladdermössens skyddsstatus samt främja allmänhetens medvetande om betydelsen av att fladdermöss skyddas. Det är förbjudet att flytta fladdermöss i hus utan länsstyrelsens tillstånd.

För mer info:
Fladdermus.net
Naturhistoriska Riksmuseet
Fladdermuscentrum Taberg

Grävling

En grävling är ett rovdjur som tillhör familjen mårddjur. Den finns i hela Skandinavien. En vuxen grävling är 75-100 cm lång (varav ungefär 15 cm svans) och 10-25 kg tung, har korta ben, grå klumpig kropp och ett karaktäristiskt svart-vit-randigt och spetsigt huvud. Livslängden är cirka 10 år. Pälsen är på undersidan svart och ovanpå silvergrå. Under pälsen har huden en rosa färg. Ansiktet är vitt och har på bägge sidorna en bred svart rand som går från nosen till öronen. Det finns bortåt 300 000 grävlingar I Sverige. Grävlingar är nästan uteslutande nattaktiva.

Grävlingen föredrar skogar och andra områden som är täckt med träd eller buskar men ibland bor den också i parker i städer. Arten födosöker främst i öppna biotoper. De är nästan uteslutande nattaktiva, och lämnar grytet mest för att söka föda. I de kallare områdena går grävlingen i vinterdvala som sträcker sig från några dagar till flera månader. Ibland kan hannarna, även vintertid, bege sig ut för att leta föda. Det förekommer att grävlingar delar mat eller gryt med rävar. Men vanligtvis håller de ett visst avstånd till varandra.

Då de har dålig syn är luktsinnet avgörande för grävlingens överlevnad. De lämnar doftspår och lär sig känna igen vänner och främlingar med hjälp av lukten. När de blir skrämda reser de ragg och ser större ut. Grävlingar är inte ovana vid fysiska slagsmål med andra grävlingar eller djur. Strider mellan artfränder sker oftast när en främmande individ bryter in i gruppens revir som är 50 till 150 hektar stort.

Grävlingar är allätare, men har en förkärlek för daggmask där dessa finns. På sommaren och hösten, äter den en hel del säd och mycket bär. De kan göra skada på havre genom att gå runt på fälten och bryta ner stråna för att komma åt och äta sädeskornen. Ibland orsakar grävlingen också skador på hus genom att den gräver gryt under dem. De äter även insekter, ägg och småvilt samt kan orsaka problem i trädgårdar genom sitt grävande.

Grävlingen bygger ett gryt som har en diameter på nästan 30 m. Centrat, där djuret bor, ligger ungefär på 5 meters djup. Därifrån går många vägar till markytan. Ett gryt kan ha 20-40 ingångar och gångsystemet kan vara upp till tio meter långt i flera våningar. För varje ny kull grävs en ny yngelhåla. Bokamrarna fodras med torrt gräs, ormbunkar eller mossa. Ett gryt används under årtionden eller troligtvis århundraden. Varje generation bygger nya vägar och rum. I ett gryt bor ofta flera grävlingsfamiljer.

Grävlingen sover under vintern och vintervilans längd beror på klimat och väder. Under vintervilan kan den förlora upp till halva sin vikt. Föryngringstakten i grävlingsstammen är långsam, då honorna kan få sin första kull först vid 2 års ålder och bara får 2-3 ungar per kull. Parningen äger rum i mars-juni och sedan föds ungarna i februari eller mars. Det är två till fem ungar per kull. De är helt vita och blinda vid födseln. Senare börjar de ändra färg. Unga hannar stannar till och med oktober i lyan. Ibland får de också tillbringa vintervilan i boet.

Grävlingen är aktiv om nätterna och undviker normalt människan, kan fräsa och resa ragg om den blir skrämd men springer sedan oftast iväg snabbt.

Hare

Haren anpassar födan efter vilken årstid som råder. På sommaren äter den mest gräs, örter och i viss mån gräs, medan den på grund av den många gånger snötäckta marken vintertid mest äter bark från träd under den kallare årstiden. Bärris och ljung är också vanlig föda under vinterhalvåret. En hare äter således sådant som årstiden för tillfället erbjuder.

I Sverige finns det två olika arter av harar, skogsharar (Lepus timidus) och fältharar (Lepus europaeus). En skogshare är gråbrun till färgen sommartid, men pälsen blir vit under vintern (en anpassning till omgivningen och ett effektivt sätt att undvika att bli upptäckta av rovdjur). Fältharen däremot, behåller sin gråbruna färg året om. En hare blir som vuxen ca 60 cm lång och väger normalt någonstans mellan 3-6 kg. En hare känns lätt igen då den har långa öron och långa, smidiga bakben. Fältharens öron är något längre än skogsharens.

Harar förekommer i hela vårt land, men på senare tid har den förr så vanligt förekommande skogsharen mer och mer kommit att trängas undan av den inplanterade fältharen (även kallad ”Tyskhare” vilken inplanterades i Skåne i slutet av 1800-talet). Numera finner man fältharar i både södra och mellersta Sverige, och de håller även på att spridas vidare norrut längs med Norrlandskusten.

Fältharen trivs, såsom namnet antyder, allra bäst på öppna fält – men gillar också att vistas i lite mer buskig miljö. Skogsharen trivs, som namnet säger, bäst i skogsmiljö. Mest aktiv är en hare under natten, samt i gryning och skymning, och det är också då som man har störst chans att få se en hare på språng. Under övrig tid på dygnet ligger haren gärna och ”trycker” under exempelvis ett träd eller i någon skreva.

En hare parar sig normalt första gången i mars månad, och dräktighetstiden varar ca 50 dygn. Så fort första kullen fötts, parar sig haren en gång till – normalt redan inom ett dygn efter födseltillfället! Antalet ungar som föds varierar alltifrån 1-8 stycken per kull. En hare föder normalt 2-4 kullar årligen.

Intressanta fakta:
•Fältharen är det snabbaste landlevande djuret i vårt land – den har en maxhastighet på hela 75 km/h!
•En hares allra största fiende är rödräven, men även andra rovdjur såsom rovfåglar fångar harar ibland.
•En hare uppnår maximalt en ålder av 10 år.
•Harar lever ensamma och hävdar inte revir.

Igelkott

Igelkotten är ett av de äldsta kända ännu levande däggdjuren och man vet att igelkottar fanns redan för 65 miljoner år sedan. Man har funnit exemplar, nästan är lika gamla som de sista dinosaurierna. Igelkotten är spridd i större delarna av södra Sverige och utmed norrlandskusten ända upp till Haparanda.

En igelkott väger 0,5-1,2 kg och blir 20-30 cm lång, varav svansen endast utgör 1,5-4 cm. En ung igelkott har cirka 3000 taggar, en vuxen mellan 5 000 och 7 500 stycken. Honans dräktighetstid är 58 dagar och normalt är livslängden 5-7 år, men de kan leva ända upp till 16 år. Igelkotten lever av sniglar, daggmaskar, insekter, frukt och ägg. Äter det mesta av olika slags djur i lämplig storlek som orm, små grodor, ödlor och ungar av sorkar och möss. Även kadaver och vegetabilier, som bär, ollon och svamp finns på menyn. Huggormar dödas med ett bett om nacken och även om igelkotten skulle få ett giftigt bett från ormen så klarar den det.

Igelkotten kan föda 2-10 ungar, men i Sverige föder de normalt 5 ungar. Ungarna är blinda vid födseln, men har redan vita, mjuka taggar. De lämnar boet vid 3 veckors ålder, men följer och diar honan ytterligare 3 veckor innan de blir självständiga. Vinterhalvåret tillbringar igelkotten i dvala, då den lever på sparlåga. Den ligger hoprullad i ett speciellt vinterbo under en lövhög, eller ingrävd i en kompost, jordhög eller liknande – den kan gräva ända ner till frostfritt djup. Kroppstemperaturen sjunker då så lågt som ner till bara några få plusgrader (3-6 °C), och den andas omkring 9 ggr/minut.

På våren när igelkotten vaknar ur sin dvala har den förlorat ungefär en tredjedel av sin vikt och behöver omedelbart hitta lämplig föda för att inte svälta ihjäl. Om du vill hjälpa en igelkotte under denna kritiska tid, ge hund- eller kattmat och ett fat med vanligt vatten. Även under hösten kan igelkottar, i synnerhet årsungar, behöva stödutfodring för att klara vinterdvalan. Man får absolut inte ta in Svenska (europeiska) kottar och hålla dem som husdjur. Det är olagligt. Att sköta om en skadad vild igelkott mer än 48 timmar kräver tillstånd från Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Kontakta Naturvårdsverket för att hitta en viltrehabiliterare i ditt område om du hittar en skadad igelkott.

Mullvad

Litet svart pälsbeklätt med spetsig kalt skärt tryne. Ögonen är små och öronen saknar ytteröra. Nosen är långsmal och ett fint känselorgan. Framfötterna är stora och handliknande med tårförsedda klor. Den kan se, men kan inte urskilja rörelser, vilket gör den mycket sårbar ovan jord.

Mullvaden är ett litet djur som mäter 11 till 16 cm och väger 72 till 128 gram. Den har spetsig nos och en cylindrisk kropp som är täckt av tät skimrande mörk päls. Djuret är svartblåaktigt eller svartgråaktigt, undantagsvis kan den vara vit eller gulaktig på grund av genetiska orsaker. Svansen är cirka 2,5 cm lång. Ögonen är mycket små och örat saknar ytteröra. Nosen är ett känsligt känselorgan som inte används i grävandet. Framfötterna är väl anpassade för grävning, med fem tår som är försedda med kraftiga klor[2] och förenade med ett membran som når nästan ända fram till klorna. Deras syn är dålig och de kan inte urskilja rörelser, vilket gör den mycket sårbar ovan jord. Den hör bra. Den har mycket kraftiga tänder och kan dra ut en mask ur jorden även om denna har flera centimeters fäste. Det taktila sinnet är mycket välutvecklat, med särskilda känselhår på nosen, framfötterna och bakfötterna.

Mullvaden är ett ensamlevande djur som lever största delen av sitt liv nere i de underjordiska gångarna som den gräver ut. Den lever i ett komplext system av gångar, djupa (15-25 cm) gångar som är ganska permanenta samt ytligare gångar (några få centimeter under ytan) som är tillfälliga. De ytliga gångarna används för att söka mat och för att hitta en partner. Mullvadshögarna bildas där mullvaden skyfflar ut jord i änden på en gång. Boet är i allmänhet en enkel utvidgning av en av de djupa gångarna och en miljö där den kan upprätthålla acceptabel temperatur. Ytan som mullvaden genomletar i jakt på sin föda varierar mellan 600 och 900 kvadratmeter. Sin närvaro ger mullvaden till känna genom att kasta upp ständigt nya jordhögar, som visar utsträckningen av dess jaktområde och utgörs av den jord som avlägsnats ur de vågräta gångar som den grävt.

Under jord finner den också sin föda, som består av andra jordlevande djur: daggmaskar, larver, insekter, näbbmöss, sniglar m m. Vid bytets uppsökande vägleds mullvaden av sitt synnerligen starkt utvecklade luktsinne den äter dagligen en kvantitet föda, som utgör ca 1,5 gånger dess egen kroppsvikt. De parar sig en gång per i april. Ca 3-4 veckors dräktighet som resulterar i en kull på 4-6 ungar som föds nakna, blinda och inte större än en bondböna. De diar ungefär 6 veckor. Efter två månader lämnar ungarna boet. De tar då ofta vägen ovan jord, och blir därmed ett lätt byte för rovdjur. Mullvaden finns i store delar av Europa, Asien och Nordamerika. I Sverige upp till Väster- och Östergötland.

Mullvadar kan bli 4 till 5 år gamla, men de flesta individerna dör tidigare. Undersökningar visade att två tredjedelar av populationen i ett visst område är ett år gammal eller yngre. Individer som är tre år eller äldre hittas sällan.

Rådjur

Rådjuret är vårt minsta och mest vanliga hjortdjur. De lever på energirik och lättsmält föda som består av örter och bladen av många lövträd, men också skott av gran och tall. Rådjur finns över hela landet, utom i fjällen ovanför trädgränsen. På Gotland har vissa inplanteringsförsök gjorts av privatpersoner och där finns på vissa håll en snabbt växande stam idag. Arten är spridningsbenägen och kan kolonisera även avlägsna områden.

Rådjuret är gracilt byggt och är det minsta av de svenska hjortdjuren. Kroppen är långsmal och halsen är lång. Djuret har stora öron och huvudet avslutas i en spetsig nos. Pälsen är i allmänhet rödbrun under sommarhalvåret och gråbrun under vinterhalvåret. Baktill har djuret ett område med vit päls som brukar kallas akterspegel. Ett normalstort vuxet djur har en mankhöjd på 70-75 cm och en tillika 70-75 cm lång kropp. Ett sådant djur väger 20-30 kg. Nyanserna i de vuxna djurens röd-gråbruna päls kan variera starkt mellan olika individer. Kroppsstorleken hos olika individer är också varierad, och rådjurets vikt varierar dessutom under året. Som tyngst är det på senhösten. På våren, när vinterns fettreserver är förbrukade, har vikten sjunkit betydligt.

Rådjurshannen kallas bock, honan kallas get, och ungarna benämns antingen kid eller killing. Honor som blivit könsmogna, men ännu inte fött kid, kallas smaldjur. Bock och get är ungefär lika stora, bocken är bara ett par kilo tyngre än geten. De kan därför vara mycket svåra att skilja åt i naturen. Bocken bär horn under en stor del av året och kan då lätt skiljas från geten. Vill man avgöra könet på djur utan horn, kan man titta på den bakre delen av djuret. Bocken avslöjas tack vare en hårtofs vid könsorganet under buken. Hos geten sticker istället en ungefär fem cm lång brungul hårpensel fram i underkanten på den vita akterspegeln. Penseln syns även hos getkiden.

Kiden är under de första månaderna betydligt mindre än de vuxna djuren, men växer snabbt. De når redan under första levnadsåret en vikt på 14-20 kg och en mankhöjd på 60-65 cm. Pälsen är vitfläckig från födseln, men ersätts efter en dryg månad av en enfärgad päls av samma färg som de vuxna.
Rådjuren har ett lågmält kontaktläte som påminner om en kort vissling. Den används t.ex när geten eller dess kid påkallar uppmärksamhet. Om man inte vet vad det är för ljud kan man anta det rör sig om en fågel. Rådjuret har också ett varningsläte som är som ett kraftigt skall. Det utstöts ofta när rådjuret inte identifierat vad som utlöst t.ex ljudet av en bruten kvist. Däremot när rådjur har full insikt om vad som nalkas dem, genom t.ex vittring, förhåller de sig oftast tysta. Antingen blir de kvar stilla där de befinner sig eller också smyger de i säkerhet.

Rådjurens bäst utvecklade sinnen är smak-, hörsel- och luktsinne. De har ett välutvecklat smaksinne eftersom de är beroende av ett högt näringsinnehåll hos födan och betar utvalda blad, skott och kvistar. Hörseln är mycket god och de vridbara öronen kan fånga in och även bestämma riktningen på svaga ljud. Luktsinnet kommer till användning i samspelet mellan rådjuren. De har ett flertal körtlar: vid könsorganen, klövarna, ögonen och pannan, vars doftsekret fungerar som signaler till andra individer. Varje körtels exakta funktion och utsöndring är dock fortfarande till stora delar okänd.
Synen är inte lika väl utvecklad som andra sinnen. Rådjuret har dåligt färgseende eftersom de inte har särskilt många tappar (dvs. synceller som ger färgseende) i sin näthinna. Däremot kan det förmodligen urskilja detaljer i omgivningen i svartvitt, även i svagt ljus. Näthinnan är nämligen rikligare försedd med stavar, synceller som ger bättre mörkerseende.

Rådjuren lever ensamma eller i små grupper. Getterna är mer sällskapliga än bockarna. De håller ihop med sina egna kid och kan röra sig i grupper med andra rådjur. Eftersom rådjur ofta lever i skogsmiljö och har speciella näringsbehov bildar de sällan stora flockar. Skyddet mot rovdjur förbättras inte av flocklevande i den miljön och det uppstår lätt konkurrens om födan. De rådjur som lever i öppna miljöer brukar däremot ofta bilda små flockar om några djur. Likaså är gruppbildning vanligare under vintern, då skyddande lövverk och hög vegetation saknas. Under de båda omständigheterna kan de dra nytta av varandra för att upptäcka rovdjur.

Rådjur är liksom andra hjortdjur en idisslare. Det betyder att födan stöts upp och tuggas om efter en första bearbetning i två av djurens magsäckar. Rådjuret strävar ständigt efter att finna den bästa födan med högt näringsinnehåll och hög smältbarhet, det vill säga föda utan alltför högt fiberinnehåll. För att få i sig sådan föda kan djuret inte beta slumpmässigt utan väljer sin föda. Under vintern äter rådjuren främst bärris och ljung. Om snödjupet förhindrar bete på dessa arter äter rådjuren kvistar från barr- och lövträd. Både tall och gran äts, även om studier av rådjurens födoval visar att de äter mest av tall. Bland lövträden dominerar främst sälg och vide, björk, asp, ask, rönn, brakved och olvon. Al, lönn, alm och bok tycks vara mindre populära. Vintergröna växter, som kruståtel och vårfryle, kan också ingå i dieten. Ollonår kan bok- och framför allt ekollon utgöra en stor del av födan.

Under barmarksperioden äts också en hel del bärris och ljung samt mycket örter och blad från lövträden. Bland de viktiga örterna kan nämnas mjölkört, kovall och vitsippa. Rådjuren är inga utpräglade gräsätare, men under senvinter, vår och försommar kan en hel del gräs, främst kruståtel, ingå i födan. Från och med sensommaren och inpå hösten utgör svamp en viktig del av födan. Förutom dessa, kvantitativt viktiga födoväxter, ingår många andra arter, men då oftast i små mängder. I vissa områden och under vissa perioder på året kan jordbruksgrödor vara ett viktigt inslag i dieten. Totalt kan rådjuren inom ett område beta på mer än 100 växtarter under ett år.

Rådjuret föder ungar en gång per år och får då ett till tre kid, i sällsynta fall fyra. Alla hondjur får inte kid varje år. Men av de som är dräktiga visar studier på en kullstorlek på strax över två kid per get. God kondition hos geten främjar större kullstorlek, vilket i allmänhet inträffar ungefär i åldern 2-7 år. Födseln sker i allmänhet mellan 25 maj och 20 juni med en topp den 5 juni, enligt studier i Mellansverige. Men födslar har observerats inom hela maj såväl som juni månad. Både bockar och getter blir könsmogna som ettåringar. Unga bockar hindras dock ofta från att uppvakta getter av äldre revirhävdande bockar. Geten parar sig i allmänhet som ettåring och föder sina första kid under det andra levnadsåret. Det är samtidigt inte ovanligt med getter som parar sig först som tvååringar.

Kiden kan gå redan efter en timme och inom ungefär åtta timmar söker de upp en egen lega i skydd av vegetationen. Under det första dygnet efter födseln har geten nära kontakt med kiden. Därefter besöker hon dem 3-6 gånger per dygn för att ge di och slicka dem. Kiden brukar följa geten ett par hundra meter efter besöket och söker sedan upp en ny lega i närheten av henne. Där väntar de tills nästa besök. Kidets strategi för att överleva de första veckorna, innan rörelseapparaten utvecklats så pass att det kan springa ifrån faror, är att ligga stilla. Upp till cirka tre veckor ligger de stilla i sin lega vad som än händer. Enda undantaget är geten som kan få kidet att resa sig. Fördelar med detta beteende är att kidet avger minimalt med vittring samt rörelser som annars rovdjur skulle kunna upptäcka. Därtill torde kiden gynnas av att kunna lägga energi på tillväxt snarare än förflyttning. Kidet byter lega varje gång sedan de varit uppe och umgåtts med geten. Om kidet har ett eller flera syskon ligger de i olika legor, åtminstone upp till fem veckor ålder. Men oftast inte mer än 50 meter isär. Geten har god uppsikt över området där kidet eller kiden ligger under denna så kallade gömmarperioden. Sällan är de mer än ett par hundra meter bort.

När kiden föds är deras päls skyddstecknad med ljusa fläckar. Efter några veckor ersätts den av en mer enfärgad. Kiden diar fram till slutet av oktober till december, men de börjar beta redan i späd ålder. Vid födseln väger kiden ca. 1-1,5 kg. De tillväxer snabbt, ca 1,5 hekto per dag de första månaderna. Efter åtta månader har de nått drygt 60% av vuxen vikt, ett år senare kring 90%. Getens närvaro är förmodligen viktig för kiden under hela det första året. Hon lär dem troligen nyttiga beteenden, såsom att finna bra bete och skydd. Separationen mellan get och kid sker oftast när kiden nästan är ett år gamla, några veckor innan nästa födsel. Processen sker fridfullt utan aggressioner, som fallet kan vara med älg.

Ett rådjur blir sällan äldre än 10-12 år i Sverige. Getterna blir i allmänhet något äldre än bockarna, vilket kan bero på att de är mindre aktiva. Den faktor som tycks begränsa livslängden mest är tandslitaget. När skärpan i tänderna avtar med stigande ålder får djuren svårare att effektivt inta föda.

Räv

Av vilda hunddjur är det rödräven som har flest förekommande individer i Europa. Utöver Europa finns även rödräven naturligt i norra delarna av Asien och Afrika (norr om Sahara). Under 1800-talet inplanterades rödräven även i Nordamerika och Australien. Efter inplaneringen i Australien har rödräven visat sig ge stora miljöproblem på det befintliga naturlivet. Rödräven har inga höga krav på miljö utan anpassar sig till skogar, ängar, åkrar och även städer. I städer har rödrävar varit synliga från 1940-talet.

Rödräven känns främst igen på sin röda päls. Pälsen är röd över ryggen och på sidorna men vit på buken. Färgerna kan skifta lite mellan gulrött till rödbrunt respektive mellan vitt och silvergrått. Rävens fötter och nos är svarta. Inför vintersäsongen blir rödrävens päls något längre för att rödräven lättare ska kunna hålla värmen. Därefter tappar rödräven pälsen under våren och får då tillbaka sin sommarpäls. Rödräven har hest och kort tjut men kan även skälla om den behöver.

Rödräven har en kroppslängd på cirka 60 – 80 cm, den väger 8 – 10 kilo och har en livslängd på cirka 12 år. Den är en allätare där dess huvudföda är gnagare, växter och as. De är främst aktiva under gryning och natten då de även jagar andra mindre smådjur som möss, harar, höns, fiskar, fåglar och fågelägg. Det händer även om det är sällsynt att rödrävar kan ta rådjurskid eller vildsvinsungar. Rödräven håller sig till ett revir på mellan 5 och 20 km2. Reviret markeras ut med avföring och urin. Revirets centrum markeras av lyan som vanligtvis är ett gammalt bo från någon grävling eller kanin. Rödräven kan även bygga egna lyor men föredrar att ta över någon annans.

Rödräven lever oftast ensam och träffar i regel bara andra rödrävar i samband med parningen. Parningen äger rum mellan januari och februari i Centraleuropa men flyttas några veckor fram eller tillbaka beroende ju längre norr- eller söderut rödräven befinner sig. Hanen stannar efter parningen hos honan och hjälper under en tid att försörja dem med föda. Skulle honan dö under tiden de föder upp ungarna stannar vanligtvis hanen och tar över ansvaret för ungarna. Honan är dräktig i cirka tre månader och föder därefter tre till fem ungar. Det händer att en hona kan få kullar upp till tretton ungar men det är mycket sällsynt. Ungarna väger mellan 80 till 160 gram vid födseln. Deras päls är ulligt gråbrun. Efter två veckor öppnar de ögonen för första gången. Ungarna får di från mamman i ungefär fyra till sex veckor och klarar sig därefter att ge sig ut på kortare upptäcktsfärder utanför lyan. Efter fyra månader är ungarna helt självständiga och efter tio månader är de könsmogna. När de uppnått könsmogen ålder lämnar honan dem för att låta dem klara sig på egen hand.

Rödrävens naturliga fiender är bland annat varg, lodjur och kungsörn. Rävungar kan även bli tagna av berguven. Annars är det främst parasiter och andra smittande sjukdomar som ställer till med problem för rödräven. Utöver det har rödrävens päls länge varit eftertraktad och rödräven har därför jagats för dels sin päls men även som sport i parforcejakt. Sporten utfördes genom att drivande hundar används och en jägarskara förföljer rödräven till häst till dess rödräven inte längre orkar springa och då blir tagen av hundarna. Sporten förbjöds i Storbritannien år 2005.

Rävfakta

Vildsvin

Vildsvinet (Scrofa) tillhör ordningen partåiga hovdjur och är efter tvåhundra års frånvaro åter tillbaka i de svenska skogarna. Arten har en lång historia i Sverige som började för mer än 8 000 år sedan. Vildsvinet utrotades och uppgick i tamsvinsstammen, men återinfördes i hägn. Efter rymningar under 1970- och 80-talet har de på nytt fått fäste i vårt land. Stammen har ökat i olika delar av södra Sverige.

Vildsvin är skygga och ses sällan i dagsljus. Spåren de lämnar efter sig är lättare att upptäcka. De bökar i marken i jakt på ätbara växtdelar, skrubbar sig mot träd och sölar sig i lergropar. I vissa områden kan deras aktivitet leda till skador på träd och grödor. Men bökandet gynnar också spridningen av många växtarter och kan leda till en snabbare näringsomsättning i skogsmarken.

Vildsvinet ger ett framtungt intryck, med högrest bog och sluttande rygglinje som avslutas i en kort och rak svans. Kroppen är tillplattad från sidorna och ger ett ganska smalt intryck rakt fram- eller bakifrån. Huvudet är trekantigt i profil och öronen upprättstående. Nosen avslutas i ett tryne. Båda könen bär hörntänder som sticker upp ur underkäken. Vildsvinet har ett mycket gott luktsinne och god hörsel, medan synen är svagare utvecklad. Vissa observationer antyder att djuret med luktsinnets hjälp kan avslöja doften av t ex en jägare på mer än 500 meters avstånd. Det goda luktsinnet illustreras också av de speciellt dresserade s k tryffelsvinen (en slags tamgrisar), som används för att lokalisera underjordiska tryffelsvampar på kontinenten. Ett fullvuxet vildsvin i Sverige blir omkring 1 meter i mankhöjd och drygt 1,5 meter långt. Suggan (honan) väger då vanligtvis över 100 kg, medan galten (hanen) är tyngre och kan väga uppemot 200 kg.

Pälsen är mörkt gråbrun till svart om vintern och har då en krullig, isolerande underull. Hårstråna är mörka vid basen och ljusare mot spetsarna som ofta är kluvna. (Det gör att man kan skilja losslitna hårstrån från andra viltslag, t ex grävlingars, som är ljusa med mörk spets och inte kluvna). Sommarpälsen är tunnare och mer korthårig. Djuret ger under den perioden ett ljusare intryck. Kultingarnas päls är längsrandig i gula och mörkare fält upp till några månaders ålder, då de börjar bli alltmer enfärgade. Vildsvinet ömsar päls två gånger per år. Både underull och vinterhår skiftas med början under våren till den tunnare sommarpälsen. Under senhösten anläggs åter den täta vinterpälsen.

Det är svårt att se skillnad på könen, särskilt under de första levnadsåren, sedan blir könsprägeln alltmer påtaglig. Den fullvuxna galten har en tydligare midja som vidgas i ett kraftigt bogparti. Därtill är galtens testiklar framträdande. Generellt har suggorna rundare kroppsform och uppträder oftast i grupp.
Galtens hörntänder i underkäken är kraftiga och formade som betar. Dessa tänder är mindre utvecklade hos suggor och kultingar. Galten har också har en puckel på nosryggen, som är mindre utvecklad hos suggan och saknas hos kultingarna (ungarna). Betarna har öppna rötter, d v s de tillväxer under djurets hela livstid och slipas vassa mot överkäkens kortare, böjda hörntänder. Galtarnas betar och vildsvinens tanduppsättningar är inte färdigutvecklade förrän vid drygt två års ålder.

Vildsvinen är sociala djur och bildar stora delar av året grupper bestående av suggor med kultingar. När döttrarna uppnått ett års ålder och nya kultingar ska födas, stöts de ut och bildar egna grupper. De kan senare återansluta sig till ursprungsgruppen – med eller utan egna kultingar – och på så sätt bilda ännu större flockar. Gruppen leds av den äldsta honan, ledarsuggan. I stora flockar är hon alla undergruppers urmoder (men i sällsynta fall kan andra, särskilt kraftfulla suggor dominera). Ledarsuggan leder vandringarna, bestämmer var födosöket sker, skyddar avkomman och ger di till sina senast födda.

Unga galtar som stötts ut bildar ibland också små grupper ifrån en och samma kull. De har gjort upp om rangordningen sinsemellan redan som kultingar. Gruppen är kortlivad och upplöses när galtarna nått ungefär två års ålder. Galtar som är äldre än två år lever som enstöringar, förutom under parningssäsong. När den infaller sällar de sig till de kringströvande vildsvinsgrupperna.

I Sverige är svinen aktiva 6-8 timmar om dygnet, oftast med start i samband med solnedgången, vilket pejlingar av radiosändarmärkta djur har visat. Att vildsvin (liksom t ex även kronhjortar) är nattaktiva antas bero på att de vill undvika kontakt med människan. Men hur långa aktivitetsperioder de har beror också på födotillgången. I områden på kontinenten där födotillgången är dålig, kan vildsvinen vara aktiva dygnet runt. Varm väderlek mellan november till mars ökar vildsvinens rörelser i terrängen, visar forskning med GPS-sändarförsedda suggor i Skåne.

Vildsvinen är inte revirhävdande. Storleken på aktivitetsområdena varierar mycket. I medeltal använder ett vuxet vildsvin nattetid ett område på ungefär 100 hektar (1 km2). Det totala område som djuret vistas inom är åtminstone tre gånger så stort. Grupper av suggor med kultingar använder upp till ett par tusen hektar stora hemområden.

Vildsvin är allätare, men det mesta av födan (omkring 90%) utgörs av vegetabilier. Underjordiska växtdelar, som rötter, står för det mesta av födointaget under vintern. Främst är det rötter av vanliga växter som sippor, kabbeleka och rams. Under sommaren äts gärna gröna blad av t ex starr och tistlar, men också fallfrukt, bok- och ekollon samt hasselnötter.

Från juli och framåt hösten äter vildsvinen mycket frön och frukter, och ger sig då på odlade grödor. Födan domineras av frön av stråsäd som höstvete och havre, oljeväxter som raps, samt vall och potatis. Svinen skadar sällan mer än några procent av den odlade arealen, men där de slår till kan skadorna vara förödande. Mycket av skadan orsakas inte av ätandet i sig utav bökandet i marken och nedtrampningen av säd. Den animaliska föda som vildsvinen äter utgörs av daggmaskar, insektslarver och andra ryggradslösa djur. Ifall födan är riklig kan svinet fungera som ett nyttodjur. Vid stora insektsangrepp i skogar på kontinenten har det visat sig att många svin specialiserar sig på att böka fram de skadegörande insekternas larver och puppor. Även större djur, som smågnagare, fågelungar eller -ägg konsumeras när tillfälle ges. Det finns alltså en viss risk att vildsvinet i vissa områden kan begränsa förekomsten av småvilt eller markhäckande fåglar. Vildsvinet kan också äta kadaver som påträffas i naturen. Till skillnad från de andra klövdjuren är vildsvinet inte idisslare, utan har en enkel magsäck som är anpassad för djurets blandade diet. Magsäcken har en avdelad blindsäck, som bl a innehåller lymfproducerande celler. Den lymfa som avges är ett skydd mot skadliga mikroorganismer som djuret kan få i sig vid sitt bökande.

Ett vuxet vildsvin av den storlek som påträffas i Sverige konsumerar ca fyra kg föda om dygnet sommartid. En kulting klarar sig på ungefär hälften, men behöver mer under vintern. Om födotillgången är god äter djuren ibland tills de får svårt att röra sig och ligger sen och smälter födan.

Både suggor och galtar blir könsmogna under första levnadsåret, men det är sällsynt att de parar sig så tidigt. Vanligtvis parar sig suggorna för första gången som 1 1/2-åringar, d v s andra hösten. Galtarnas debut sker i allmänhet i tvåårsåldern. Vid parningsuppvaktningen kan galtarna utkämpa aggressiva dueller om suggorna. Sammandrabbningarna ger ofta upphov till sår, men svåra skador är sällsynta. Galtarna utvecklar nämligen ett skyddande brosklager runt bröstkorgens sidor och bogen inför parningssäsongen. Brosklagret innanför hunden är stelt och segt, och har alltså samma funktion som en brynja.

De äldre galtarna är dominanta över de yngre och brukar tillskansa sig parningarna. Yngre galtar tillåts sällan para sig förrän under sitt andra levnadsår. Under parningstiden mister djuren lite av sin skygghet. Vildsvin är annars vaksamma och håller sig dolda i skyddande vegetation under dagarna.
Vildsvinssuggor är mottagliga för parning (brunstar) betydligt längre än andra klövdjurshonor- i flera månader. Det gör att parningen i en population kan pågå i upp till nio månader. Brunsten regleras av dagslängden; kortare dagar under sensommaren stimulerar utsöndringen av könshormoner. Men också andra faktorer som födotillgången och socialt samspel spelar in. Brunsten brukar t ex infalla samtidigt hos alla suggorna inom en grupp. I det fallet tycks signaler från ledarsuggan ligga bakom synkroniseringen.

De flesta parningarna sker i augusti till december. Suggan är dräktig i ungefär 115 dagar. Och svensk forskning har också visat att cirka 85 % av födslarna sker under månaderna februari till maj. Kultingar kan dock födas när som helst under året. Forskningsmaterialet antyder också en liten födelsetopp i augusti-september, vilket sannolikt i så fall kan vara ett resultat av ombrunstning för de suggor som förlorat sina kullar under våren. Vid tiden för födsel gräver den dräktiga suggan en grund grop på en lämplig plats, det kan vara i en tätning eller på en åker. Hon fodrar ”boet” med växtdelar som bildar ett skyddande tak för de nyfödda kultingarna. I de flesta fall föder suggan bara en kull under ett år. Storleken beror bl a på suggans ålder. En ung sugga föder i genomsnitt 3-4 kultingar, medan en som uppnått tre års ålder föder 5-6 (ibland fler).

En vildsvinssugga kan som mest dia åtta kultingar. Under det första levnadsdygnet väljer varje kulting ut ”sin egen” spene som de alltid diar på. De starkaste kultingarna väljer vanligen de spenar som ger mest mjölk. Kultingarna börjar även äta fast föda vid 4-5 veckors ålder, men är inte avvanda från mjölk förrän vid 16-20 veckors ålder. Vid tiden för födseln drar sig suggan undan för att vara ifred och håller sig utan närvaro av andra suggor under kultingarnas första vecka. Därefter återupptas de sociala kontakterna. Suggan tar kultingarna på kortare utflykter runt boet. Efter ytterligare någon vecka lämnas boet och gruppen ger sig ut på längre vandringar.

Gruppen söker vila i tillfälliga legor på skyddade platser. Suggan skyddar kultingarna, ger di och håller samman gruppen med grymtningar. Kultingarna tillväxer snabbt och väger ungefär 30 kg redan efter ett halvår. De minskar lite i vikt under vintern, men vid ett års ålder väger en fjolåring ca 60-65 kg. När de nått den åldern är det dags för suggan att föda igen och fjolårskultingarna stöts därför bort. Kultingar som blivit moderslösa kan få dia hos en annan sugga. Men förutsättningen är vanligen att denna sugga har mindre och yngre kultingar än de som adopteras. De moderslösa kultingarna konkurrerar nämligen i detta läge ut suggans egentliga ungar. Detta eftersom det bara finns ett visst antal aktiva spenar – en per individ. Adoption av detta slag underlättas om suggorna är nära släkt. Kultingar som blir moderslösa vid en ålder då de näringsmässigt klarar sig utan mjölk – en ålder om minst 6-7 veckor – kan klara sig genom att följa flocken av andra suggor och deras kultingar. Men de får inga modersband till annan sugga.

Handjur och hondjur tillväxer lika mycket fram tills cirka 10 månaders ålder då de börjar bli könsmogna. Galtarna tillväxer därefter snabbare än hondjuren. Det beror sannolikt på att handjuren gynnas av kroppstillväxt för att tillskansa sig parningstillfällen. Alltmedan hondjuren är anpassade för att spara resurser till reproduktion. Ett vildsvin blir som mest ungefär tio år gammalt. Djur som hållits i hägn och skyddats från det fria livets påfrestningar kan bli dubbelt så gamla.

Vildsvinet drabbas av sjukdomar, speciellt om populationerna är för täta. Den allvarligaste är svinpest, som också kan smitta tamgrisar (men inte människor). Det är en virussjukdom som orsakar kraftiga angrepp i mag-tarmkanalen, hudblödningar, inre blödningar och dessutom påverkar centrala nervsystemet, med balansrubbningar som följd. Inkubationstiden är 3-7 dagar och döden inträffar som regel inom tio dagar. Viruset är mycket stabilt, även vid höga temperaturer.

I Sverige har det inte funnits svinpest sedan 1944. Sjukdomen lyder under epizootilagen, vilket innebär att en djurägare måste anmäla misstänkta fall till veterinär. Jordbruksverket har stränga bestämmelser för att förhindra införsel av produkter som skulle kunna sprida smittan, t ex djur, svinborst och hudar. Gårdar med misstänkta fall måste isoleras. Många utbrott har rapporterats från vild- och tamsvin på kontinenten, bland annat sommaren 2000 i Storbritannien.

Vildsvinet är liksom tamsvinet mellanvärd för trikiner, som är en slags rundmaskar (nematoder). Maskarna vållar inte vildsvinet någon större skada. De genomtränger muskulaturen och kapslar in sig i en säck. Om köttet förtärs utan att ha värmts upp tillräckligt frigörs unga stadier, som kan vålla människan svåra problem. Sjukdomen heter trikinos och kan vara dödlig. Den orsakar bl a smärtande vätskeansamlingar, blödningar, allergiska reaktioner och feber.

De första vildsvinen invandrade i Sverige efter den senaste istiden för 8 000- 10 000 år sedan, ungefär samtidigt som människan. De blev vanliga först när riktiga skogar vuxit upp. Djuren fanns frilevande från Skåne till Uppland under den yngre stenåldern för ca 6 000- 7 000 år sedan. Fynd av benmaterial i Uppland, daterade till c:a 4.000 f.Kr., vittnar om vildsvinets nordliga utbredning efter istiden. Enligt arkeologiska fynd införde människan tamsvin till landet för ca 5 000 år sedan. Till en början var de små, men större former uppträdde senare. Det är okänt i vilken utsträckning tamsvin och vildsvin parade sig, men det är troligt att det skedde vid flera tillfällen. Tamsvinet liknade länge vildsvinet till utseendet.

Källa: Svenska Jägareförbundet

Älg

Det största nu levande hjortdjuret är älgen. Den förekommer i tre geografiska raser i Nordeuropa, Nordasien och Nordamerika. Den är Europas största landdäggdjur som kan väga över 500 kg och kan bli upp till 20 – 25 år. Den har kraftigt stort huvud med karaktäristiskt höjd mule. Tjurens längd upp till 2,8 m och en mankhöjd på upp till ca 2 m och en svanslängd 4-5 cm. Kon blir 1,5 m hög och väger 200-300 kg. I Norrland är älgarna större än i södra Sverige.

Älgen finns i Skandinavien, Finland och österut till Sibirien. I Sverige finns den i hela landet utom på Gotland och i högfjällsområdena. Den vuxna älgen är gråbrun-svarta med vitgrå ben, kalven är rödbrun. Hondjuren har en ljus strimma mellan låren. Korna är hornlösa och saknar tjurarnas hårbeklädda hudflik på halsen, den så kallade dröglappen. Tjurarnas horn kan vara utplattade (skovelhorn) eller greniga (stånghorn) och tappas december-januari. De börjar sedan växa ut under vår-vintern. Stora tjurar kan få uppåt ett trettiotal taggar. Kronan kan då ha en vidd av 1,3 meter. Man kan inte åldersbestämma en älg genom att räkna antalet taggar. Antalet taggar ökar i unga år men minskar sedan vid högre ålder.

Vid ca 1 års ålder är de könsmogna. Brunsttid infaller i september – oktober. Kon är dräktig i 8-9 månader och kan enstaka gånger få upp till fyra kalvar, som föds på senvåren och diar ända in i oktober. Älgarna rör sig för det mesta i skymningen och under natten samt föredrar lugna skogar och myrmarker. Gärna där det finns vatten. Älgar hävdar inte revir. I stället har de så kallade hemområden, vilket är det bestämda område som älgen väljer att leva i. Generellt sett har tjurar större hemområden än kor. För att en tjur skall vara framgångsrik i brunsten måste han söka upp många kor att para sig med och måste därför röra sig över större ytor.

På sommaren är det mest späda kvistar och skott av björk, rönn, vide, asp, björk samt örter som äts. Svamp och odlade växter ingår också i dieten. Näckrosrötter är en delikatess. På hösten är det blåbärsris, andra bärris och ljung. På vintern äts tall, enris samt kvistar och bark av de flesta lövträd. En fullvuxen älg kan äta upp till 10 kg mat/dygn.

Älgen var en gång spridd över hela Europa men har efter hand utrotas på många håll. Det fanns i slutet av 1800-talet inte många älgar i Sverige. Men efter fridlysning större delen av året har älgstammen nu vuxit betydligt och i Sverige finns mellan 300 000 och 400 000 stycken.

Älgfakta