Lantbrukets djur
Anka
Tama ankor började hållas i vårt land först under medeltiden. Till en början var det halvvilda gräsänder Anas platyrhynchos, som så småningom blev lantrasankor. Undantaget utgörs av myskankan. Dess vilda ursprungsart är myskanden Carina moschata. Den kom från Sydamerika till Europa med återvändande erövrare på 1500-talet. Till Norden kom den först något århundrade senare.
Blekingeanka
Flera äldre fjäderfäuppfödare talade om att de i sin ägo haft lantrasankor av gammal stam från Blekinge. Först 1994 gav sökandet resultat. En liten flock fanns kvar på Ungskär i yttre skärgården. Av tradition hade ankorna hållits och förökats på stall under vintern för att sedan släppas ut i havsbandet, där de förutom fiskrens i stort sett fick klara sig själva. De utgör sannolikt en i stort sett oblandad och oförädlad rest av den gamla lantrasankan.
Färgen på fjädrarna är blekt vildfärgade (vildform = gräsand) med vita partier. Ofta med vit halsring. Helt vita djur kan förekomma. Benfärgen är gulorange eller orange. Än så länge är det statistiska underlaget för litet men det mesta tyder på att blekingeankorna är något lättare i genomsnitt än de båda föregående. Vikt hona 2-2,5 kg, hane 2,5-3,5 kg.
Svensk blå anka
Den svenska blå ankan är inte identisk med utlandets swedish blue duck eller pommersk anka. Ursprunget till den svenska lantrasen är oförädlade blåfärgade ankor som under de första åren på 1900-talet samlades ihop längs västkusten, från Skanör till Göteborg. Ankrasen fick sin första standard redan 1907. Hur mycket ursprunglig lantras som finns i dagens svensk blå anka är osäkert. Under 1970-talet kom en del djur in med tvivelaktig härstamning. Likaså korsades det senare in pekinganka.
Fjäderfärgen karaktäriseras av det blå arvsanlaget som ger en genomsnittlig färgfördelning av 50 % blå (grå), 25 % svarta och 25 % vit/blåspräckliga (pärlgrå). Vit variabel bröstfläck. Ett par av vingpennor är inte sällan vita. Benfärgen är orange/skifferfärgade. Näbben är ljust gröngul på andriken och mörkt blågrön/svart på ankorna. De blå är i allmänhet något tyngre än de gula (se nästa ras) och lägger något färre ägg i genomsnitt. En andrik väger 3 – 3,5 kg och en anka 2,5 – 3 kg.
Svensk gul anka
Måns Eriksson från Svalöf kallade sig själv för ”De gulas pappa”. Han hittade ett par gula andrikar vid den skånska kurorten Mölle. De parades med några utvalda blå ankor. Mycket talar för att han sedan tog hjälp av sina gula Kaki Campbell för att få den ”rätta” färgen, när han korsade ihop sin nya ras. Själv skrev han i en fjäderfätidskrift att han använt en ”vit ras”. Svensk gul anka är ett verkligt hopkok, men måste ändå betraktas som en förädlad svensk lantras. Den standardiserades på 1920-talet. På 1970-talet påstods den vara utdöd, men en gårdsflock fanns kvar i skånska Billinge. En liten skrift utgavs i sammanhanget: Svensk gul anka av Håkan Söderberg 1977.
Fjäderfärgen är brunaktigt gul. Den kan variera i nyans, från ljust gulaktig till brun. Honorna har ungefär samma färg över hela kroppen. Hanarna har en mörkare grå till brun ton på huvud och hals. Benfärgen är orange. Näbben är grönblå, ibland något gulaktig på andrikarna och brunblå på ankorna. De gula värper för det mesta något fler ägg än de blå och väger något mindre i genomsnitt. Vikt hona 2,5-3 kg, hane 3-3,5 kg.
Svensk myskanka
Myskankor fanns i Europa omkring 1550. De infördes från Sydamerika där de hölls tama av indianerna. Den första absolut säkra uppgiften om myskankor i vårt land finner vi i Linnés skånska resa 1749. Tidigare har man förutsatt att myskankor visserligen gett avkomma med vanliga ankor men att dessa bastarder skulle vara sterila. Sentida försök har visat att de kan vara fertila i tillbakakorsning, både med myskankor och vanliga ankor. På 1970-80 talet importerades stora myskankor från Frankrike och Ungern, för köttproduktion.
Det finns i dag myskankor i Sverige som uppvisar en mängd olika färger och teckningar. Svensk myskanka är inte ett samlingsnamn för alla myskankor i landet. Det är namnet på de äldre stammar som tillvaratogs på 1980-talet och som nu bevaras i genbank. Dessa myskankor är och har alltid varit svarta och/eller vita. Blått kan i några stammar uppträda i stället för svart. De kan variera från nästan enfärgade till helt vita eller nästan vita, ofta brokiga. Skulle andra färger som chokladbrunt, sepia och gult dyka upp måste det ses som ett tecken på sentida inkorsning.
Den äldre svenska stammen betraktas som lantras. Djur av denna stam är relativt härdiga mot kyla men liksom höns och kalkoner förfryser de lätt sina nakna hudpartier. Förekommande fjäderfärger är som beskrivits i föregående stycke svart eller blått och vitt. Könsskillnaden är stor. I jämförelse med honan, så har hanen en mer utbredd och vårtigare ansiktsmask och väger betydligt mer. Vikt hona 2,5-3 kg, hane 4-4,5 kg.
Skötselråd:
Ankor.se
För mer info:
Kackel.se
Får
Får hör till familjen slidhornsdjur (Bovidae) och har sina närmaste släktingar i getterna. De härstammar förmodligen från södra eller sydöstra Asien. De finns spridda över större delen av världen och finns i ca 20 olika arter.
Gutefår, en ursprunglig och gammal ras, är vanligt på Gotland. Dalafår och finullfår är andra exempel på svenska lantraser. De är idisslare och tuggar sin föda flera gånger, för att mer effektivt bryta ner cellulosan kring proteincellerna i växterna som de äter. De betar allt ifrån gräsarter till sly som sälg och blad och bark från olika trädarter. De har också en varm päls (ull), som skyddar mot kyla och blåst. På många gårdar har man får för att hålla landskapet öppet. Parningstiden infaller under hösten, ofta omkring oktober, och lammen, oftast ett till två, föds nästa vår i mars-april.
Skötselråd mm:
www.jordbruksverket.se
Get
De getter som idag hålls inom fritidslantbruket härstammar från vilda djur från Sydostasien och Östeuropa. Getter är släkt med får, och det finns i dag över 300 olika getraser i världen.
Geten är en idisslare med fyra magar; den bearbetar och finfördelar sin mat i flera omgångar i de olika magarna. På detta sätt smälts maten maximalt, och alla näringsämnen tas tillvara.
Vill man hålla getter, bör man sätta upp en inhägnad som är stark och gedigen. Getter är nämligen både intelligenta och livliga, och rymmer snart om inhägnaden inte är ordentligt byggd. Det skall dessutom finnas ett regn/vindskydd, där getterna kan vara vid dåligt väder.
Man kan göra mycket gott med getmjölk. Några av de mest uppskattade ostarna på marknaden görs på getmjölk, och det är inte särskilt svårt att göra getost hemma i köket, om man bara har rätt utrustning och ingredienser.
Getter kan ha många färger, från svarta och vita till bruna, brokiga eller skimlade. Det fullvuxna djuret blir ca 100–170 cm långa och kan väga upp till ca 115 kg. Honorna är mindre och 40-50% lättare. Båda könen bär horn, som ofta är något bakåtböjda. Geten har raggig päls som för det mesta skiftar i grå, vita, svarta och bruna nyanser. Hanen, bocken, har hakskägg och luktar starkt från sina analkörtlar. Även honan (geten) har i regel skägg fast mindre.
Getens skelett är mycket likt fårets. Faktiskt så likt att det är svårt att enbart med ledning av ett ben bestämma om benet kommer från ett får eller en get. I arkeologisk facktext används därför ibland benämningen får/get.
Geten är dräktig 150 dagar (ca 5 månader), och föder därefter oftast 2-3 ungar, men kan föda allt mellan 1-6 ungar. Getens livslängd är normalt 9-18 år, typiskt för en tamget är 15 år men ända upp till 22 år har förekommit.
Getens spridning till isolerade områden där den inte funnits tidigare har ofta resulterat i ödesdigra konsekvenser för den biologiska mångfalden i området. Detta gäller i synnerhet havsöar med djurliv som utvecklats utan närvaro av getter. Ett känt exempel är introduktionen av getter till ön Sankta Helena i Atlanten. Sankta Helena var en strategiskt viktig handelsplats under den tidigare delen av de stora upptäcktsresornas tid, och under denna period koloniserades ön. Geten infördes till Sankta Helena 1513, och var snart halvt förvildade och frivandrande över hela ön. Detta medförde att geten blev en tillförlitlig köttresurs för invånarna på ön, samt för återkommande sjöfarare.
Först 300 år senare gjordes de första botaniska undersökningarna på Sankta Helena. Vid denna tidpunkt hade floran på ön ändrats radikalt av närvaron av en för öns arter okänd herbivor. 46 arter som var endemiska för Sankta Helena noterades vid denna tidpunkt. Idag är 7 av dessa utdöda. Vi kommer aldrig att få reda på hur många växtarter som fanns på ön innan getens ankomst. Geten har haft liknande effekter på andra oceaniska där den introducerats i en miljö där den inte funnits tidigare. Getens effekt på växter som inte är anpassade till dess närvaro är så stark att den nämnts som en mycket god kandidat till andraplatsen efter människan som orsak till förlust av biologisk mångfald.
För mer info:
Allmogegeten.se
Gris
Svin är kraftigt byggda och har stort huvud, mycket bred hals och lång nos, som har bred och tillplattad spets, tryne. Skinnet har oftast gles hårbeklädnad och kan vara nästan hårlöst. Några arter har vårtor eller valkar i ansiktet. Hanar har långa hörntänder, så kallade betar.
Vietnamesiskt hängbuksvin har en färg som varierar från svart till vitt och de kan även vara fläckiga. Fullvuxna svin väger i medeltal 30-70 kg, vissa individer väger 90 kg eller mer. Deras längd är ca 90 cm och höjd ca 40 cm. Svinen blir fullvuxna vid fem års ålder. Det är en dvärgras som utvecklades på 1960-talet. De flesta som köper ett Vietnamesiskt hängbuksvin har dem som sällskapsdjur men det är inte säkert att de håller sig små och söta.
Vildsvin förekommer eller har förekommit i Europa, Asien och Nordafrika. Många av dess underarter skiljer sig åt främst beträffande storlek och huvudform och antogs därför tidigare höra till olika arter. Vildsvin har domesticerats på många håll och har gett upphov till flera hundra olika raser. I Sverige fanns inpå 1900-talet rester av det svartfläckiga skogssvinet, som anses ha stått vildsvin nära och vars ungar var randiga som vildsvinsungar vid födseln.
I Sverige har skelettfynd gjorts vid över 4000 år gamla boplatser. Vildsvinen utrotades i Sverige i slutet på 1700-talet, men hölls även därefter i hägn. Rymlingar eller utsläppta djur blev början till en stor vildsvinsstam i Sörmland på 1970-talet. De har också varit talrika i Skåne i flera år. I dag finns uppskattningsvis 7 000-10 000 frilevande vildsvin. De är mycket anpassningsbara, förökar sig snabbt och enda fienden är människan. Inom 20 år kommer vildsvinen att vara över 50 000, beräknar viltforskare. Bökande vildsvin liknas vid herrelösa jordfräsar på sädesfält och potatisåkrar. Skyddsjakt är tillåten året runt på djur som vållar skador i jordbruks- och trädgårdsgrödor.
Fantastiska fakta om grisar
•Grisar är mycket intelligenta. De anses vara smartare än hundar, och de är minst lika lättlärda, lojala och tillgivna.
•Grisar drömmer när de sover.
•Grisar är det enda hovdjuret som bygger bo. Vilobon till nattsömnen, och grisningsbon till ungarna.
•Grisar kan planera framåt genom att till exempel gömma mat för dominanta artfränder.
•Grisar har minst tjugo olika läten med olika betydelser, från ”jag tycker om dig” till ”jag är hungrig”, eller det hundlika varningsskallet.
•Grisar kommunicerar också med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vildsvin kan resa ragg och kommunicera med svansen och öronen, något som knappt är möjligt för de grisar där aveln lett till gles päls, hängande öron och ihoprullad svans.
•Grisars främsta sinne är luktsinnet – liksom hundar lever de i en värld av dofter.
•I ett försök fick några grisar lära sig skillnaden på en boll, en frisbee och en apportbock, och hämta eller hoppa över var och en av föremålen på kommando. De mindes fortfarande vad sakerna hette tre år efter träningen.
•Grisar är mycket renliga djur, som alltid håller toalettplatsen långt från mat- och sovplatserna om de kan välja.
•Grisar svalkar sig genom att bada i vatten eller dy när de är varma, eftersom de inte kan svettas.
•Grisar är duktiga på att simma.
•Grisar har ett rikt socialt liv med livslånga relationer till sina familjemedlemmar
Skötselråd:
Jordbruksverket
Klockars Minigrisar
Gås
Gåsskötsel är vår äldsta form av fjäderfäskötsel. Redan under bronsåldern ca 500 f kr fanns tamformer. Grågäss (Anser) fångades och hölls tama. Övergångsformer förekom långt in i modern tid.
Liksom hos andra lantraser utvecklades större exemplar i rikare bygder och mindre i fattigare. Den rel. stora och lättgödda Skånegåsen väger vanligen 7-8 kg (honor) och 8-10 kg (hanar). Ölandsgåsen är betydligt mindre. 4-5 kg (honor) och 5-6 kg (hanar). 20-30 ägg per år är en normal produktion för en lantrasgås. Ölandsgåsen värper något fler ägg än Skånegåsen i snitt. Den är också något mer ruvningsbenägen. Ca 50 % mot ca 30 % för den senare. Ett kokt gåsägg till frukost är en redig måltid på ca 180 g för en skåning, medan ölänningen ”bara” får i sig så där en 150 g.
Skånegås
Det påstås ibland att skånegåsen skulle vara mer eller mindre identisk med den pommerska gåsrasen. Påståendet kan utan tvekan avfärdas. Runt sekelskiftet importerades mängder av halvstora gässlingar till Skåne för uppfödning. Alla importgäss som kom via tyska hamnar sades vara pommerska. Det är föga troligt att de illa ansedda importgässen över huvud taget inblandades i avelsflockarna. Därtill var de skånska gässen för bra.
På 1890-talet insamlade Mårten Olsson grå/vitbrokiga gäss av gammal stam i byarna Hunneberga och Vomb. Några år senare importerades två hanar i förädlingssyfte, en av emdenras och en av tolouseras. Den skånska gåsen standardiserades på 1920-talet. Fjäderfärgen är brokig, vit med brungrå partier på huvud, hals, rygg och lår. Även stjärtpennorna är delvis brungrå. Vitt kring näbbroten förekommer. Näbben är orange och benfärgen är också orange. Vikt hona 6,5-8 kg, hane 7-11 kg.
Ölandsgås
Under den tid då gåsskötseln var allmännare än nu fanns på Öland, i Småland och norra Skåne en mindre typ av lantrasgås. Den var förnöjsam och lämpade sig på magrare bete. Ölandsgåsen fick en standard på 1920-talet, med samma färg och teckning som skånegåsen. Ölandsgåsen tenderar dock att få mer grått i fjäderdräkten.
På 1970-talet befarades ölandsgåsen vara borta för alltid, dock fanns några få djur kvar av en västgötastam som kommit från Öland på 1920-talet. Från dessa djur härstammar alla dagens ölandsgäss. Inavelsproblem, i form av dålig fertilitet har förekommit under senare år, men pågående avelsprogram inom genbanken ser ut att lyckas.
Ölandsgåsen är en relativt liten lantrasgås, rörlig och verksam. Den är en god fodersökare. Fjäderfärgen är brokig, vit med brungrå partier på huvud, hals, rygg och lår. Även stjärtpennorna är delvis brungrå. Vingpennorna är vanligen helt vita. Vitt kring näbbroten förekommer. Näbb och benfärg är orange. Vikten för en hane är 4,5 – 5,5 kg och för en hona 4 – 5 kg.
Skötselråd:
Kackel.se
Höns
Det finns idag 8 miljoner värphöns i Sverige är. 12,3 % hålls i inredda burar. Andelen ekologiska värphöns är 16,8 %, frigående utomhus 3 % och frigående inomhus 67,9 %.
Tamhöns hör till familjen fasanfåglar bland hönsfåglarna (familjen Phasianidae, Ordning Galliformes). De härstammar från den röda djungelhönan (Gallus gallus) som fortfarande lever vild i djungelområden i Indien och Sydostasien. De tidigaste arkeologiska fynden av domesticerade höns har daterats till cirka 3200 år före Kristus. Tamhöns introducerades till Europa för cirka 3000 år sedan och till Skandinavien under järnåldern cirka 100 år före Kristus. Rasavel med tamhöns bedrevs tidigt framförallt i Medelhavsländerna och i USA.
De olika hönsraserna uppvisar stor skillnad i utseende och form. Riktigt små dvärghöns kan väga några få hekto, som holländsk dvärg på 425 gram, och vara ett par decimeter långa. Brahman, kan väga upp till 5 kg och vara 75 cm lång. Den tyngsta, dorking, kan väga uppåt 6 kg. De flesta tuppar kännetecknas av en mer eller mindre kraftfull kam, (den skiljer sig mellan olika raser)och att under hakan finns mer eller mindre hängande flikar (slör) samt de nakna kinderna. Stjärten består av 14 pennor, är hoptryckt, något upprest och har hos hannen några täckfjädrar som är längre än pennorna och bågformigt böjda utöver deras ändar. Benen har sporrar och halsens fjädrar är långa eller breda. Hos honan är kam, slör, stjärttäckfjädrar och sporrar oftast mindre utvecklade.
De har olikfärgade fjäderdräkter, från vitt till nyanser av grönt, svart, brunt och blått, med en fjäderdräkt med allt från dunliknande beklädnad (silkeshöns) till långa stjärtfjädrar på upp till 10 meter som hos Fönix. Nakenhalsade höns saknar fjädrar på halsen och delar av bröstet. Höns kan vara kamlösa eller uppvisa allt däremellan, upp till stora och mycket olikt utformade kammar. Huden kan vara vit, gul eller svart även röd. En del raser har yviga hättor, till exempel paduan.
Höns trivs bäst i mindre flockar, och med en beskyddande tupp som tar hand om dem. Det mest synbara är deras rangordning som alla hönsflockar visar. Ledarhönan hackar alla andra utan att själv bli hackad, medan hönan som står lägst i rang blir hackad av alla. Ett oregelbundet mönster uppträder bara i mycket stora flockar, som uttryck för instabilitet och förvirring. I en överskådlig flock känner alla snart sin plats och hackandet avtar snabbt. På huvudets form och utseende och i andra hand på färgen, hållningen och på befjädringen känner en höna igen ett antal individer. Det har visats att 25 känns igen helt säkert och upp till 50 med en viss säkerhet. Hönan har bra syn och hörsel, medan luktsinnet verkar vara utan betydelse. Det är inte lätt att överraska en höna i dagsljus. Hönans smaksinne är likt människans. Hönan reagerar kraftigt mot starkt bittra och salta smakämnen. Känselsinnet har en viss betydelse bl a i den sociala fjäderputsningen
Hönorna ruvar i genomsnitt i 21 dygn, och nykläckta, helt dunbeklädda kycklingar, är väldigt försigkomna och följer med sin mamma på födosök efter ett dygn eller två. Att sköta om sina höns är inte särskilt betungande eller tidskrävande, men det är ganska viktigt att man håller på bestämda tider och rutiner för att inte störa sådant som äggläggning eller ruvning. Hönshusets luckor ska öppnas och stängas ungefär vid samma tid morgon och kväll, maten ska serveras i samband med lucköppningen, och eventuell tillskottsbelysning bör vara kopplad till en timer.
Höns äter gärna matrester från hushållet, men de ska också ha spannmål. Enklast är att köpa färdigfoder från t ex Lantmännen. En 25-kilos säck kostar under 200 kronor, och räcker länge till några ”sällskapshöns”. Höns som får går fritt letar upp mycket föda på egen hand i form av gräs och grönt, insekter och mask. kan en ”bra” höna idag från könsmognaden, som inträffar vid ca 20 veckors ålder, värpa ett ägg om dagen utan uppehåll i ca ett år, d.v.s. oberoende av årstiden.
Skötselråd:
Kackel.se
Kalkon
Kalkonen härstammar ursprungligen från Nord- och Centralamerika där den levde vilt i de skogsbeklädda delarna.
Till Norden och Sverige kom de första kalkonerna i början av 1600-talet. Det var den kringresande befolkningen som hade dem med sig. Kalkonhönan börjar värpa när de är 32-35 veckor gamla.
Kalkoner tillhör de största och starkaste hönsfåglarna. Huvudet och en stor del av halsen är nakna. Kalkoner har en spetsig, hängande köttflik över näbbroten, medelhöga fötter med långa tår och oftast små sporrar. Kalkoner har en rundad stjärt, som kan resas upp och utbredas.
Fågeln är i vilt tillstånd ovan brunaktigt gul, med präktig metallglans och med breda, svarta fjäderkanter. Ryggen och övre täckfjädrarna är brun, med gröna och svarta band. På bröstet är kalkonen gulaktigt brun. Kroppslängden går upp till 1,3 meter. Honan är inte så färgrik och blir bara 85 centimeter lång.
Denna fågel lever från södra Kanada till Mexiko i de östra och sydvästra staterna. Under en del av året lever de i stora flockar och företar oregelbundna vandringar. Om dagen finns de på marken och om natten vilar de i ett träd. I september flyttar fågeln från nordligare trakter till sydligare. Flyttningen sker till fots. Först flyttar tupparna i flockar om 50 till 100 individer. Honor och ungar samlas i nästan lika stora skaror som sedan tar samma väg. Vid parningstiden i februari eller mars har hannarna karakteristiska läten och strider ofta med varandra. Honan ruvar ensam och övertäcker äggen med löv innan hon lämnar boet.
Tama kalkoner fördes 1520 till Spanien och därifrån till andra ställen i Europa. Vid fågelns upptäckt av européer var det ännu inte klarlagt att Amerika (Västindien) inte var en del av Indien. Fågeln fick därför namnet ”Kalikut-höna” (varav kalkon), efter den indiska hamnstaden Kalikut (dagens Kozhikode).[3
Det finns idag introducerade bestånd av kalkon i Tyskland samt även på Nya Zeeland och flera öar i Oceanien
Skötselråd:
Farm Sanctuary
Ko
De första nötkreaturen domesticerades troligen i Mellanöstern under stenåldern cirka 5000 år f Kr.
Kossor är idisslare och äter gräs och spannmål. Idisslare är djur som tuggar och sväljer födan två gånger. Alla partåiga klövdjur, utom kameler och svin, är idisslare. Precis som andra oxdjur så har kossan inga tänder i överkäken. I stället har de en hård valk som de arbetar med underkäkens tänder mot. Idisslarna har fyra magar. När de äter går födan först ner i våmmen. Där finns särskilda bakterier som bryter ner växtdelarna. Från våmmen fortsätter födan till nätmagen, där den jäser. När maten jäst klart stöts den upp till munnen, där den tuggas om och blandas med saliv. Nu sväljs den igen och hamnar då i bladmagen, där den blandas med vatten. Den sista magen kallas löpmagen.
Korna föder en kalv per år, men hon kan föda tvillingar, och är dräktig i 9,5 månad. I Sverige finns det omkring 1,5 miljoner nötkreatur. De tillhör släktet (Bos), som ingår i underfamiljen oxdjur. Den europeiska nötboskapen härstammar från den under 1600-talet utrotade uroxen (Bos primigenius). Nötkreatur eller nötboskap används för mjölkproduktion (vanlig mjölk), slakt (vilket ger nötkött) och som dragdjur.
Ungen heter kalv. Hanen heter tjur. En kastrerad tjur kallas oxe. En ung tjur kallas stut. En kviga är en kalv av honkön, som ännu inte kalvat. Efter kalvning talar man om en ko. Ordet ”nöt” i ”nötkreatur” är besläktat med ”njuta” och kommer av det forna ordet ”nauta” i betydelsen ”värdefull”. Kvigan är dräktig i nio månader och nio dagar i genomsnitt innan hon får sin kalv och därmed blir en ko. Den första mjölk en ko producerar efter kalvning kallas för råmjölk och innehåller många viktiga näringsämnen för kalven. Av råmjölk görs även maträtten kalvdans. En tid efter kalvningen upphör mjölkproduktionen och man säger då att kon går i sin. Hon benämns då som sinko. Mjölkproduktionen kommer i gång igen då kon får en ny kalv.
Nötkreatur har i regel horn. Idag är det vanliga att mjölkkor avhornas som kalvar genom att hornanlagen bränns bort. Hornen kan ställa till med skador på de andra korna eller på de som jobbar med dem. Det finns också kor som saknar horn, till exempel den svenska fjällkon. Det beror på att människan har avlat dem så, eftersom det är för att slippa risken att bli stångad.
Det finns många olika raser som används olika beroende på om de skall ge mjölk eller kött. Hur pass härdiga de är mot sjukdomar. Några vanliga raser är:
•Svensk röd och vit boskap, SRB, medelavkastning på 7500 kg mjölk per år.
•Svensk låglandsboskap, SLB, De väger drygt 600 kg och mjölkar i snitt 7900 kg per år. SLB kommer ursprungligen främst från Nederländerna och Tyskland.
•Rödkulla, eller svensk kullig boskap, var den vanligaste korasen i Sverige förr. Både Rödkullan och Fjällkon väger runt 400 kg och mjölkar i snitt 5500 kg per år.
Småfakta om kossan:
•En ko tillbringar 8 timmar/dag åt att idissla.
•En ko äter ca 1 ton hö och 8 ton konserverat hö per år.
•En ko ger ca 7 500 kg mjölk per år.
•Det finns ca 17 mejeriföretag i Sverige.
•En människa dricker ca 140 liter mjölk per år.
Skötselråd & Fakta:
Jordbruksverket
Lantraser:
Lantrasforum
Föreningen för äldre svensk boskap
Ren
I Sverige finns cirka 260 000 renar. De är arktiska hjortdjur och härstammar från vildren, som utrotades i Sverige i slutet av 1800-talet. Renarna hålls huvudsakligen som boskapsdjur, men även som dragdjur.
Renen är anpassad till långa kalla vintrar. Varje del på renen är hårbeklädd, till och med mulen! De har en mycket god förmåga att klara kyla men plågas av sommarvärme eftersom de saknar svettkörtlar. Födan är på sommaren mestadels gräs och blad, och på vintern renlav. Renen är en idisslare som har förmåga att smälta lav för att klara sig under de delar av året när grönbete saknas.
Renen har ett mycket bra luktsinne och kan känna lukten av renlavar under ett snötäcke på 70 cm djup och mer om snön är porös. Renar är ständigt på vandring i öst-västlig riktning mellan vinterbetesområdet i skogslandet i öst och sommarbetet i fjällen i väst.
De naturliga fienderna är rovdjuren varg, järv, lodjur och björn, men även rovfåglar kan ta renkalvar. Även snöskred och laviner är risker för renar. I Sverige är det bara samer som är medlemmar i sameby som har rätt att bedriva renskötsel. Av Sveriges cirka 20 000 samer är det endast ca 2 000 som lever av renskötsel. Rennäringen omsätter omkring 100 miljoner kronor årligen.
För mer info:
Järvzoo
