Sällskapsdjur
Sällskapsdjur är domesticerade djur som människor håller som följeslagare för sällskaps skull snarare än som arbetsdjur eller för animaliska produkter. Vissa sällskapsdjur hålls i akvarium (fiskar), terrarium (reptiler och leddjur) eller voljärer (fåglar).
I praktiken har endast ett fåtal djurklasser, framför allt däggdjur och fåglar, använts som sällskapsdjur. Under modern tid har även fiskar blivit vanliga som sällskapsdjur och under de senaste åren har även reptiler, groddjur, spindeldjur och några insekter blivit vanligare.
Vi har valt att ta med de vanligast sällskapsdjuren med beskrivning, skötselråd och länkar med praktiska råd och tips när man har bestämt sig för att skaffa ett husdjur, med det livslånga åtagande som det innebär.
Akvariefisk
Dessa tropiska djur har alltid fascinerat människan med sina vackra, omväxlande färger, oförutsägbara rörelser och sitt spännande kroppsspråk. Bland dessa fiskar finns en stor artrikedom och variation, såväl i form och färg som i storlek.
Barn är ofta mycket förtjusta i akvariefiskar. Med hjälp från föräldrarna kan de börja sköta sina akvariefiskar redan i 6 – 10-årsåldern. Föräldrarna får på så vis möjlighet att ge barnen viktiga grundkunskaper om fiskar, biologi med mera. Avariefiskar ett bra alternativ till hundar eller katter om barnen eller föräldrarna exempelvis är allergiska mot pälsdjur.
Även om det kan vara frestande ska man inte ha vitt skilda akvariefiskar i samma akvarium, om man inte är säker på att de passar ihop när det gäller temperament, krav på miljö och dylikt. Det kan i värsta fall leda till stridigheter, stress och för tidig död för fiskarna. Det ideala är att ha fiskar som kommer från ungefär samma miljö. Det är också viktigt att tänka på att köpa växter som passar ihop med denna ursprungsmiljö.
Akvarieutrustning
Marknaden för olika typer av akvarietillbehör och akvarieutrustning är stor, men de viktigaste produkterna kan knytas till tre grundläggande behov: renhet, värme och ljus.
Fisk behöver rent vatten att simma runt i. Ordentliga aggregat för vattenrening är därför en viktig del av en grundläggande akvarieutrustning och består av filter och pumpar. De flesta fiskar härstammar från tropiska länder, där man har en jämn vattentemperatur på runt 25 grader året om. Detta bör då också gälla för vattnet i akvariet. En annan viktig del av en komplett akvarieutrustning är därför värmereglaget. Man bör se till att termometern alltid ligger på mellan 24 och 26 grader. En del värmereglage har inbyggt larm så att man är säker på att bli varskodd, om något skulle gå fel.
Ljusaggregat är en tredje viktig sak på listan över nödvändig akvarieutrustning, då växternas fotosyntes avbryts om de inte får nog med ljus, och då man annars inte kan njuta av fiskarnas fina färger. Normalt sett använder man lysrör men till saltvattensakvarier använder man istället halogenbelysning. Ljuset ska inte stå på dygnet runt eftersom fiskar och växter också behöver vila sig.
Akvarium
Ett akvarium skall helst inte vara under 50 liter. Helst skall det vara dubbelt så stort. Alla sakkunniga när det gäller akvariefiskar avråder bestämt från bruket av stora glasskålar som akvarier och beskriver detta bruk som djurplågeri.
Det finns i stort sett tre typer av akvarier: helglasakvarium med fast ram av exempelvis aluminium, plastakvarium och limmat helglasakvarium. Den förstnämnda typen anses bäst, då detta slags akvarium är mest stabilt och oftast har längst livslängd. Storleken på akvariet beror givetvis på antalet fiskar, storleken på fiskarna och omfånget på växter, gömställen med mera.
Ciklider
Det finns flera skäl till att ciklider tillhör de populäraste akvariefiskarna. Dels återfinns de i ett stort antal färger och typer, dels är deras beteende underhållande, dels trivs de generellt sett bra i akvarier. Man bör dock vara noga med vilka andra fiskar man väljer till sitt akvarium då cikliderna kan vara bitska, hänsynslösa och revirmarkerande. De har dessutom en tendens att gräva runt i botten på akvariet, vilket kan vara förödande för akvarieväxterna.
Guldfisk
Bland de fiskar som människan har hållit för nöjes skull är guldfisk både den mest kända och den som är känd längst bak i historien. Under Tang-dynastin för omkring 1000 år sedan blev det populärt att hålla de guldglänsande och orangea fiskarna i dammar. Modet startade i de övre samhällsklasserna i Kina, men det dröjde inte länge innan människor i de lägre klasserna kom på att de kunde föda upp fiskarna i behållare av porslin. Därmed var de första akvarierna uppfunna.
Guppy
En gång i tiden var guppy närmast urtypen för en akvariefisk, och återfanns i nästan alla akvarier. Så är det inte längre, och detta har flera olika förklaringar. Dels har akvarieägarnas krav på ovanliga, unika arter ökat, dels har guppyn avlats ganska hårt för att få större fenor, vilket gjort den mindre härdig; den är därför inte längre den självklara nybörjarfisk som den en gång var.
Neonfisk
I nybörjarakvariet återfinns ofta fiskar av typen neonfisk, en fiskart som är både billig och lätt att hålla. De fungerar också väl i ett blandat bestånd, men bör alltid anskaffas i mer än ett exemplar, då neonfisk är en stimfisk. Minst åtta individer är bra.
Burfåglar
Det finns en stor mängd burfåglar världen över, några är små och några är stora. Viktigt att tänka på vid köp av burfågel är att de sällan trivs utan en kompis. Några av de större arterna kräver intyg för att få ta in till Sverige.
Fram till våra dagar har det funnits flera olika arter inom elefantfamiljen. Allt sedan mammutarna dog ut finns det bara tre arter elefanter kvar och dessa sammanfattas i en familj, Elephantidae, som är fördelad på två släkten. De afrikanska elefanterna, Loxodonta, som består av två arter, skogselefant och savannelefant och den indiska, Elephas maximus. Elefanterna är världens största landlevande djur. De kan ha en mankhöjd på upp till 4 meter och väga 3-7 ton. Den största elefant som påträffats vägde 10 000 kg och var 4 meter hög.
Afrikansk och indisk elefant
De afrikanska elefanterna är mer talrik än den asiatiska men de har på grund av tjuvjakten efter elfenben minskat dramatiskt i antal. Från över 1,3 miljoner djur under sent 1970-tal till ungefär 500 000 idag. Tjuvjakten i Afrika har nått rekordnivåer under de senaste åren. Kongobäckenets skogselefanter har varit särskilt drabbade. Tiotusentals elefanter dödas varje år för sitt elfenbens skull som illegalt förs till den asiatiska marknaden, bland annat i Thailand, Vietnam, Kina och Egypten. Beräkningar pekar på att 23 000 elefanter skjuts varje år.
De största skillnaderna mellan afrikansk och indisk elefant är att de har olika storlek på kropp och öron. Den afrikanska elefanten kan bli 4 meter hög och väga upp till 7 ton medan den indiska sällan blir större än drygt 3 meter hög och kan väga upp till 5 ton. Den indiska elefanten har ganska små öron medan den afrikanska har enorma öron. Elefantens öron fungerar som värmereglerare och hjälper elefanten att svalka sig. Gången hos den afrikanska är slängig och ryggen kan se ut som om den svankar jämfört med den indiska som har en stabilare gång och en uppåtkrökt rygg. Snabelspetsen hos den afrikanska är utdragen i två hudflikar medan den indiska har en hudflik. Dessa hudflikar ger elefanten möjlighet att hantera även mycket små föremål.
Betarna hos de afrikanska elefanterna är större än de indiska, dessutom har de indiska honorna inga betar. Människans syn på elefanterna är beroende på var de lever. I Indien och Asien har människan levt tillsammans med elefanter och sett dem som heliga djur, samt tillskrivit dem gudomlig status. Elefanten har varit mer än ett djur, den har också fått rollen som vän, jaktkamrat och försvarare. I Afrika har mötet mellan människan och elefant bestått av våld och död. Dels på grund av elefantens humör och ofta genom en brutal jakt för att komma åt elefantbetar. Elefanterna är mycket anpassningsbara djur som trivs överallt bara det finns riklig tillgång på föda och vatten.
Snabel
Det mest kännetecknande för elefanten är snabeln. Den är både smidig, stark och känslig. Snabeln fungerar som en smidig hand. Det är elefantens näsa och överläpp som har förenats till ett och samma organ. Snabeln har inga ben utan består av över 100.000 olika muskler men även blodkärl, nerver, hud, borst och bindväv. Inne i snabeln löper två luftkanaler och dessa mynnar ut i näsborrar på snabelspetsen där det finns hudflikar som ger elefanten en fin gripförmåga. En normal snabel kan rymma 10 liter vatten. Snabeln används till olika saker. Först och främst till att skaffa föda, dricka, lukta, lyfta, visa känslor och till att kommunicera med andra elefanter. Den kan även användas som ett effektivt vapen att slåss med. Elefanten måste öva upp sin förmåga att använda sin snabel, vilket kan jämföras med att ett litet barn måste öva upp motoriken i sina händer.
Hud
Elefanterna har en tjock hud som är ungefär 2,5 centimeter tjock. Runt huvudet och på ryggen är den lite tjockare för att bl.a. skydda mot den starka solen. Fastän huden är tjock är den mycket känslig för sol och angrepp av parasiter och insekter. För att skydda sin hud badar elefanter så gott som varje dag och rullar sig därefter i lera och damm. Lerlagret skydda den hårlösa huden mot solens uttorkning och angrepp från insekter. Färgen på elefanterna är för det mesta gråaktig men den kan även ha rödbrun färg beroende på att leran de rullar sig i har denna färg.
Fötter
Trots att elefanten väger flera ton är fotens undersida mjuk och kan bära fram djuret nästan ljudlöst. Trots den höga vikten går elefanterna på tåspetsarna, vilka man ser i fotens framkant. Bakom tåspetsarna finns en tjock fettkudde som slutar i en förhårdnad hud. Elefanten har vanligtvis 4-5 tår.
Öron
Elefantens öron är inte bara till för att höra med, utan är också en värmeväxlare för att reglera kroppstemperaturen. Elefanter som lever i mycket varma klimat är helt beroende av att kunna göra sig av med överskottsvärme och att reglera sin kroppstemperatur, detta gör de med sina öron. I de stora öronen passerar blodet i ett fint förgrenat nät av blodkapillärer nära hudens yta. När blodet cirkulerar genom öronen avger det överskottsvärme. Det kan bli en skillnad på upp till 19 grader mellan blodet som kommer från hjärtat och det som går tillbaka till hjärtat. Tack vare att öronen är rörliga kan elefanten öka på kylningen genom att fläkta med öronen och när det är kallt fälla in dem mot kroppen för att behålla värmen. Öronen kan även skrämma fiender genom att vinklas ut och gör att elefanten ser större och farligare ut.
Tänder
Elefanterna har bara fyra tänder och de består av två slag, kindtänder och framtänder. Den har en kindtand som kan bli upp till 30 centimeter lång i varje käkhalva. När kindtanden är nedsliten tränger nästa tand fram. Totalt har elefanten tre par mjölkkindtänder som följs av tre par kindtänder. När sista paret kindtänder är utslitna är elefanten omkring 60 år gammal, då får den problem med att äta och söker sig till trakter där det finns mjuk lättuggad föda. Det är inte ovanligt att elefanter dör av svält när tänderna är utslitna. Framtänderna är det som vi kalla för betar. Dessa växer hela livet och kan bli väldigt stora hos gamla elefanter. Normalt är betarna dryga metern och väger 25-45 kilo. De störst kända man funnit är 345 centimeter och vägde 117 kilo. Betarna används som ett viktigt redskap när elefanterna gräver efter vatten, salt, skalar bark av träd osv.
Föda
Elefanterna har stor aptit. De största afrikanska elefanterna kan äta uppemot 300 kilo mat och dricka 100-150 liter vatten om dagen. Elefanterna äter upp till 6 gånger per dag för att få i sig all den föda som behövs för att ge energi åt den väldiga kroppen. Födan är vegetarisk och består av gräs, bark och löv. I jakten på föda ställer de ofta till med stora skador på naturen. I täta skogsområden drar de ner grenar och lämnar ett skadat område efter sig. Förr kunde skogsområdena repa sig när elefanterna gick vidare till nästa område, men idag är elefanternas rörelseutrymme begränsat p.g.a. människans utbredning. Skogsområdena får svårt att hämta sig och detta kan leda till en viss ökenutbredning. Elefanterna är inte bara till skada när de äter. Mindre lövätande djur får tillgång till föda av de omkullvälta träden. Elefantens spillning hjälper till att gödsla och sprida frön åt växter. Man uppskattar att en tredjedel av alla trädarter i Västafrika är beroende av elefanterna för sin spridning. En del trädfrön gror över huvud taget inte om de inte får passera genom en elefantmage.
Kommunikation
Så gott som alla djur kommunicerar med varandra på olika sätt. Vanligtvis kan vi människor inte uppfatta detta djurprat, men elefanten har ett högljutt och ganska tydligt språk som består av fnysningar, trumpetstötar, vrål osv. När elefanterna söker föda i busk- och trädområden händer det att de kommer ifrån varandra. De kommunicerar då genom låga brummande läten. Förr trodde man att detta ljud var någon slags magkurr, men idag vet man att det uppstår i bakre delen av näshålan, halsen och snabeln och är îpratî mellan de olika individerna. Om någon fara hotar höjer de genast tonläget och på så sätt påkallar de uppmärksamhet och varnar andra i flocken. Konflikter mellan elefanter löses vanligen utan våld. Den yngste eller av lägst rang ger sig när en elefant med högre rang visar ett hotbeteende. Detta beteende brukar bestå i att den böjer snabeln bakåt eller kastar upp damm i luften. Elefanternas trumpetande används också i första hand för att varna en fiende. Om fienden struntar i denna varningssignal brukar elefanten rusa framåt i ett anfall. Det är väldigt sällan som elefanten fullföljer anfallet, men man kan aldrig vara helt säker.
Flocken
Elefanten lever ett socialt liv där flocken är det viktigaste i hela dess tillvaro. Flocken leds av den äldsta honan, vilket brukar kallas för matriakalisk ordning, dvs att det är en hona som har absolut högsta rang. Flocken består av ledaren matriarken, hennes systrar, döttrar och dotterdöttrar. Storleken på flocken överstiger sällan mer än 10 individer. Ledaren bestämmer allt i flocken och de följer alla hennes beslut. Dessa beslut kan bestå i att t.ex. fly eller stanna för att slåss. Skulle ledaren bli skadad eller dödad blir medlemmarna handlingsförlamade och löper stor risk att splittras. Livet i flocken präglas av stor omsorg för varandra vid t.ex. sjukdom och skador. De använder snabeln till smekningar, olika läten, rörelser och miner för att visa omsorg om varandra.
När elefanthanarna når en vuxen ålder lever de oftast ensamma eller tillsammans med några få andra hanar. Inte sällan brukar en eller två unga hanar vandra med en mycket äldre elefanthane. En del tolkar detta att de yngre fungerar som en slags livvakt men det är inte en ensidig relation. De unga hanarna lär sig av de äldres erfarenhet. Det gäller bl.a. hur man beter sig och löser konflikter. Elefantflockarna samlas ofta vid vattendrag där det finns rikligt med föda och det är inte helt ovanligt att det kan samlas flera hundra elefanter på en gång. Ofta blir dessa stora möten trevliga tillställningar när släktingar träffar varandra. Elefanter till och med begraver sina döda genom att täcka över dem med löv och kvistar. De sörjer också mycket över sina döda och stannar vid ”graven” i flera timmar.
Fortplantning
Elefanterna blir könsmogna i tidiga tonåren. Det är inte ovanligt att honorna parar sig under tonåren medan hanarna kan få vänta till 25-årsåldern innan de har blivit tillräckligt starka och erfarna för att vara intressanta för honorna. Parningen föregås av smekningar och kärleksfulla knuffar som varar en kort stund. Honan är dräktig i cirka 22 månader, den längsta tiden i hela djurvärlden.
Ungar
När det är dags att föda brukar honan dra sig undan en bit från flocken. Elefanterna får vanligtvis bara en unge i taget och den väger hela 100 kg som nyfödd. Ungarna är lätt håriga men tappar sin babypäls när de blir lite större. Den nyfödda ungen diar ungefär 12 liter mjölk om dagen och fortsätter att dia till två års ålder. Man kan lätt tro att ungen diar med snabeln men så är det inte. Den diar med munnen som den sätter mot moderns spenar som finns strax bakom frambenen. Ungen fostras av honorna i flocken och lever ett ganska bekymmerslöst liv. Det enda som kan hota ungen är att mamman dör eller om flocken splittras och dess skydd försvinner. Precis som alla ungar i djurvärlden är elefantungarna väldigt nyfikna av sig. Skillnaderna mellan honorna och hanarna är betydande. När de unga hanarna håller på med lekar och träning för att bygga upp sin styrka brukar honorna hjälpa till med passning av yngre syskon. En stor skillnad mellan elefanter och andra djur är att ungen får uppmärksamhet av hela flocken som bryr sig om dess välbefinnande.
Fiender
Man brukar säga att elefanten inte har några fiender förutom människan. Detta är inte helt sant utan det finns fler fiender. Elefanter kan råka illa ut om de inte är tillsammans med sin flock. Ensamma djur kan råka illa ut om de möter uppretade noshörningar eller bufflar, de kan även råka ut för dödliga ormbett i snabeln. De vanligaste fienderna är de stora kattdjuren som gärna ger sig på elefantungar.
Elfenben
Tjuvjakten för elfenben ett mycket stort hot och har ökat igen de senaste åren, men också konflikten om utrymme, bl a ifråga om elefanternas åverkan på åkermark hotar dem. Generellt sett blir denna konflikt allt starkare mellan människor och allt vilt i Afrika och Asien. Nuförtiden dödar människor elefanter oftare i vad de uppfattar som självförsvar. Men tjuvjakten har de senare åren tyvärr åter blivit det största hotet mot elefanterna. Efterfrågan på elfenben har ökat kraftigt och på många håll har tjuvjägarna även genomfört räder med hjälp av automatvapen.
Människan och elefanten
Synen på elefanten i Afrika och Asien skiljer sig mycket. Detta går väldigt långt tillbaka i tiden. De skogsstammar som levde i de inre delarna av Afrika hade liten tillgång på animalisk föda och elefanterna gav dem ett rikligt tillskott på kött. Människorna som levde av boskapsskötsel på savannerna hade ingen anledning att jaga elefanter utan inriktade sin jakt på kattdjuren som var ett hot för deras tamboskap. Sammanfattningsvis kan man säga att i Asien har man använt sig av den levande elefanten medan i Afrika har man dödat den. Idag används fortfarande elefanter som arbetsdjur och är i många fall överlägsna maskiner. Arbetet som de utför är nästan alla former av grovarbete som att fälla träd, dra timmer, anlägga vägar osv.
För mer info:
The David Sheldrick Wildlife Trust
Amboseli Trust for Elephants
Elephant Asia Rescue and Survival Foundation
Hamster
Hamstrar är omtyckta sällskapsdjur, mest populära i den här delen av världen är guldhamster och olika typer av dvärghamster. Namnet, som kommer från det tyska ordet hamstern – hamstra, har djuret fått på grund av sina kindpåsar där maten lagras.
Utseende
Färgerna kan variera, från grå över gråbrun till gyllengul och vit. Hamstern blir normalt mellan 2 och 3 år gammal, och guldhamstern är könsmogen redan vid fyra veckors ålder.
Hamstern kan ta sig in i hål som är av en kapsyls storlek, så låter man den springa runt på golvet bör man hela tiden hålla uppsikt över den.
Skötselråd
Att hålla en hamster är inte så svårt. Den skall ha en liten till mellanstor bur, gärna med ett litet hus (helst av trä) som den kan sova i. Dessutom skall det finnas ett löphjul i buren. Hamstrar älskar att springa och är ett bra sätt att få motion. Hjulet skall ha fast botten så att hamstern inte får benen i kläm medan den springer.
I botten på buren skall man lägga torrströ och torrt hö som djuret kan bygga bon i, och naturligtvis skall det finnas en matskål och en vattenskål. Vattnet byts varje dag och maten fylls på vid behov. Buren skall rengöras en gång i veckan. Kom också ihåg att sätta in en bit kalksten. Hamsterns tänder växer hela livet och den behöver därför något att slipa dem på.
Skötselråd
Veterinären.nu
Hund
Hunden är ett av människans äldsta och viktigaste husdjur. Idag är hunden kanske inte så viktig för vår överlevnad men tillhör våra populäraste husdjur. Hunden är människans bästa vän säger man. Det kan de flesta hundägare intyga. Det finns oändligt många berättelser där det är hunden som är hjälten och räddar människor i mer eller mindre dramatiska situationer. Tyvärr finns det en annan verklighet som berör oss starkt. Det är när vi får se bilder på misskötta hundar, hundhetsningar osv. Det som berör oss mest är nog att hunden inte säger ifrån utan accepterar och lyder sin ägare hur illa den än behandlas.
Noshörningar har en robust kropp och korta tjocka extremiteter. Fötterna har tre tår som sluter i breda hovar. Den korta svansen har i änden en vippa. Den tjocka huden har en grå- till brunaktig färg. Hos de arter som lever i Asien bildar huden vid halsen och vid övre delen av extremiteterna stora veck, vilket får den att likna ett pansar.
Noshörningarnas syn är inte väl utvecklad, istället har de anmärkningsvärt bra luktsinne och hörsel. De afrikanska arterna har inte några framtänder men de asiatiska arterna har en framtand i varje käkhalva. Fram till kindtänderna har alla noshörningar en lucka (diastema) där hörntänder saknas
Noshörningar lever oftast ensamma men på savannen syns ibland mindre grupper. Noshörningar håller vanligtvis ett mindre revir men om tillgången på föda och vatten minskar kan de göra långa vandringar. När honorna är parningsberedda strider hannarna om möjligheten att para sig. Stridens vinnare markerar reviret med urin och avföring. Även innan parningsakten sker mindre strider mellan hannen och honan. Efter dräktigheten som varar i 15 till 18 månader föds nästan alltid ett enda ungdjur. Ungen lever upp till 2,5 år nära modern. Om en hona föder ytterligare ett ungdjur under denna tid jagas det äldre syskonet åtminstone tillfälligt bort.
Noshörningar är främst aktiva mellan skymningen och gryningen, de sover på dagen. Individerna undviker kontakt med människor. Inkräktare angrips nästan alltid om djuret känner sig hotat. Attacken är inte målmedveten men på grund av djurets horn och storlek kan den vara dödlig. Noshörningar springer med en hastighet på upp till 45 km/h (12,5 m/s) vilket motsvarar hastigheten av en professionell löpare.
Noshörningar eskorteras ofta av fåglar som oxhackare (Buphagus) och kohäger (Bubulcus ibis), vilka sitter på huden och befriar den från parasiter. Unga individer dödas i sällsynta fall av stora kattdjur, men vuxna individer har förutom människan inga fiender.
Fakta om världens fem noshörningsarter
Trubbnoshörning (Ceratotherium simum)
Trubbnoshörningen är den största av dagens noshörningsarter. Den kallas också ”vit noshörning”, trots att den inte alls är vit. Vit kommer från holländska widje vilket betyder vid och syftar på den breda överläppen som är anpassad till att beta gräs. På 1890-talet trodde man att trubbnoshörningen var utrotad, men sedan hittade man några få i Natalprovinsen. Tack vare omfattande skydd finns idag ca 20 000 exemplar, merparten i Sydafrika. Men under senaste åren (2009-2012) har tjuvjakten ökat kraftigt främst i Sydafrika.
Den sydliga underarten ökar stadigt. Via den handel där man sätter ut noshörningar som nu är tillåten, men under hård kontroll, så sprids den från sitt kärnområde i Sydafrika till andra länder, bland annat Kenya. Den nordliga underarten är däremot extremt hotad. I Garamba nationalpark i nordöstra Republiken Kongo är underarten av trubbnoshörning troligen utrotad i det vilda. Området har härjats av krig och oroligheter i många år.
Spetsnoshörning (Diceros bicornis)
De första européer som utforskade Afrika berättade om slätter som myllrade av spetsnoshörningar. För knappt hundra år sedan fanns de över större delen av Afrika söder om Saharaöknen. Spetsnoshörningen kallas ibland svart noshörning och den är mycket hårt drabbad av de senaste decenniernas tjuvjakt. Idag finns det ca 4800 djur kvar. En ökning de senaste åren efter 1980-talets slakt. WWF jobbar med noshörningsprojekt i många länder: Kenya, Namibia, Tanzania, Zambia och Zimbabwe. Dock är spetsnoshörningar som lever i Kameruns norra delar troligen helt borta.
Javanoshörning (Rhinoceros sondaicus)
Javanoshörningen är idag den sällsyntaste arten bland noshörningarna. WWF försöker genom sina projekt i Ujung Kulon på ön Java i Indonesien och i Cat Tien National Park i Vietnam att rädda de som finns kvar. Så vitt man vet finns det idag cirka 50 javanoshörningar kvar i Ujung Kulon och tidigare runt 10 i Vietnam, men 2011 förklarades den utdöd i Vietnamn då det sista exemplaret tjuvjagades.
Sumatranoshörning (Dicerorhinus sumatrensis)
Sumatranoshörningen är den minsta av alla noshörningsarter. Idag räknar man med att det endast finns högst 300 sumatranoshörningar kvar i världen. Tjuvjakten är ett ständigt hot men också att skogarna där den ”lilla” noshörningen lever krymper snabbt. Om sumatranoshörningen ska överleva krävs stora insatser för att skydda skogarna där arten lever och stopp för handeln med noshörningshorn och andra produkter.
Organisationer som t ex WWF möter dessa problem på flera sätt, bl a genom att aktivt försöka stoppa handeln med noshörnignshorn, protected area management, utbildning och upplysning.
Indisk noshörning (Rhinoceros unicornis)
Den indiska noshörningen går det bra för! Tack vare strikta skyddsåtgärder har populationen ökat från 600 individer 1975 till ca 2 900 individer (2011). Men det är fortfarande en hotad art som jagas för sina horn. De skyddade områden i Indien och Nepal där den indiska noshörningen lever omringas allt tätare av byar som är ett resultat av en växande befolkning. Det är därför totalt avgörande för noshörningens överlevnad att se till att lokalbefolkningen som lever intill dem kan få fördelar av att den hotade arten lever i området. Även utbildning och informationsinsatser görs av WWF. I Nepal arbetar WWF med lokala organisationer med att återinföra noshörningar från nationalparken, Royal Chitwan National Park till andra reservat.
Tjuvjakten ett ständigt hot
Ingen av de fem noshörningsarterna har en säker framtid och det existerar idag mindre än 15 000 individer av noshörningar. Det fanns endast omkring 60 javanoshörningar kvar 2002, vilket gör denna art till en av världens mest utrotningshotade däggdjur. Under 1970-talet startades flera projekt för att skydda noshörningar, men bestånden har fortsatt att minska dramatiskt. Det är förbjudet, enligt internationella överenskommelser, att handla med noshörningsdelar, men tjuvjakt förekommer ändå. Noshörningshorn används inom traditionell asiatisk medicin och som knivskaft i Jemen och Oman.
Tjuvjakten pågår för fullt på många platser och eftersom noshörningen ser mycket dåligt är de också lätta att komma åt. Det största hotet mot noshörningen är efterfrågan på noshörningshorn, som främst används i orientalisk medicin men också som skaft på knivar mm. Trots att internationell handel med noshörningshorn är förbjuden och att vissa praktiserande läkare idag använder alternativa mediciner så fortsätter efterfrågan på noshörningshorn att vara hög.
Ett annat hot är befolkningsökningen främst i sydost Asien och i Indien som innebär att noshörningens utbredningsområden minskar. Under 2011 och 2012 har tjuvjakten åter ökat och förra året (2012) har över 380 noshörningar dödats i Sydafrika. Bättre skydd av arten krävs.
För mer info:
Rhino Fund
International Rhino Foundation
Kanin
Få däggdjur har fått så stor inblandning i människans aktiviteter som den europeiska vildkaninen. Domesticeringen av denna art började sannolikt på romarnas tid, i Nordafrika eller Italien. Idag finns det över 50 kända raser av tamkanin, alla härstammande från denna enda art.
Kaninungar föds nakna och öppnar inte ögonen förrän efter flera dygn (tio hos europeisk vildkanin). De arter som hittills undersökts förefaller att endast ge ungarna di en kort stund, ca fem minuter, en gång varje dygn. Mjölken måste därför ge ungarna all näring de behöver under ett dygn, och man vet att exempelvis den europeiska vildkaninhonans mjölk innehåller tio procent fett och femton procent protein. Den innehåller alltså mera näring än get- eller komjölk. Hos europeisk vildkanin är den korta digivningsstunden per dygn den enda kontakten mellan honan och ungarna ända fram till avvänjningen, som sker vid omkring tre veckors ålder.
Kaninen är ett bland de vanligaste husdjuren i Sverige men, som alltid innan du skaffar ett djur, bör du och din familj göra ett allergitest för att se att alla tål kaninen Kaniner äter hö, torrfoder och grönsaker och den vill ha färska grenar att gnaga på. Grönsakerna ska vara väl sköljda och torkade innan du serverar dem till din kanin. Våta grönsaker får den lätt diarré av. Kål ska inte kaniner äta så mycket av, då förstörs deras sköldkörtel.
Kaniner är individer, vissa trivs med sällskap, andra inte. På burbotten är det bra att ha spån, naturströ eller halm. Håll buren ren, så trivs både du och kaninen bättre, låt hö och färskt vatten alltid finnas tillhands. Kaniner blir väldigt tama om du ger den mycket tid och kärlek. Du kan även få den rumsren om du övar från första början. Till detta kan du ha en vanlig liten kattlåda med organiska material t ex torv eller papp-pellets som du placerar i ett hörn av buren. Lägg lite av din kanins avföring och kiss i lådan. Då kan kaninen känna på lukten var den ska ”gå på toaletten”.
Pälsvård
Kaniner, som har en sådan lång eller ullig päls att de inte själva kan hålla sig rena, skall ges pälsvård. Angorakaniner bör klippas minst en gång var tredje månad.
Hona och ungar
Ungar av kanin skall hållas tillsammans med modern, eller en likvärdig ersättare för henne, så länge de behöver hennes mjölk och omvårdnad, d v s minst 6 veckor.
Golv
Kaniner får inte hållas på nätgolv. Detta gäller dock inte då djuren hållas i betesburar eller andra utrymmen med direkt kontakt med marken. Vintertid skall utomhusburar vara upphöjda från marken. Om kaniner hålls utomhus eller i ett ouppvärmt utrymme och temperaturen understiger noll grader skall de ges uppvärmt dricksvatten vid minst två tillfällen per dygn
Vilken kaninras ska man välja?
Den minsta kaninrasen är hermelinkaninen som väger runt 1 kg, därefter kommer dvärgväduren som är något större. De är så kallade dvärgraser. Det finns ytterligare en dvärgras som kallas för dvärghare, men den är inte lika populär som de andra två. Det finns över 50 olika kaninraser i olika storlekar. De största raserna (t ex Belgisk jätte) kan väga upp till 10 kg! Innan du köper din kanin bör du ta reda på vilken ras den är och hur stor den kommer att bli. De stora kaninerna kan ha en kroppslängd på 70 cm och behöver en ordentligt stor bur. De minst dvärgkaninerna har en kroppslängd på ungefär 30 cm (lite större än ett marsvin) och är betydligt lättare att hålla som husdjur. Du bör också tänka på att desto större en kanin är desto svårare är det att hålla fast den när den sprätter med bakbenen och man kan även få kraftiga rivsår. Även dvärgvädurar kan av denna anledning vara svårhanterliga för barn och de kan behöva hjälp av en vuxen då de ska lyfta ut kaninen ur buren. Hermelinkaninerna är så pass små att de är lätta att hantera. De olika kaninraserna finns även i olika hårlag. Hermelinkaniner och dvärgvädurar finns t ex även som fuchs, en långhårig päls. Andra hårlag är t ex rex, satin och angora.
Kaninens ålder
När du köper en kaninunge ska den helst vara 8 veckor och aldrig yngre än 6 veckor. Är kaninen yngre än så, har inte magen hunnit ställa om sig till fast föda och kaninen kan bli sjuk. Fram till 8 veckors ålder är kaninen extra känslig för sjukdomar. Dvärgkaninen blir sedan könsmogen vid ca 12 veckors ålder, så låt aldrig två kaniner av olika kön bo tillsammans. (Större raser blir könsmogna senare). Vill du kastrera din han-kanin kan du göra det då den är 3 månader gammal. Kaninen kan bli totalt 5-10 år.
Skötselråd:
Veterinären.nu
För mer info:
Kaninfakta
Katt
Katter har i alla tider fascinerat människor runt om i världen och är idag vårt vanligaste husdjur.
Idag finns ungefär 40 kattraser som är godkända av FIFe (Fédération Internationale Féline). De vanligaste kattraserna i Sverige är, förutom huskatten, Norsk skogskatt, Perser, Helig Birma, Ragdoll och Maine Coon. Beräkningar visar att det finns 1,6 miljoner katter i Sverige, men eftersom katter inte behöver registreras kan man inte veta helt säkert hur många katter det finns. Antalet hundar i Sverige är 950 000 och alltså är katten mycket populärare än hunden som husdjur i vårt land.
Katten är känd för sin smidighet och styrka och en del av hemligheten ligger i att dess skelett består av ungefär 250 olika ben, vilka binds ihop av väl utvecklade muskler. Benen bär upp kroppen och skyddar de inre organen mot eventuella slag och stötar. De stora och små kattdjurens skelett liknar varandra mycket med hoptryckta halskotor, rund skalle med korta käkar och stora ögonhålor. Kattdjuren har längre bakben än framben och detta gör att den lättare kan hoppa och klättra.
På frambenen har katten fem klor där den femte klon kan liknas vid vår tumme, bakbenens tassar har fyra klor. Klorna byggs upp och bildas av ett ämne som heter keratin. Vi människor har samma ämne i våra naglar. Klorna är inte alltid utfällda utan ligger skyddade i hudfack och det är särskilda muskler som trycker ut dem när de behövs. Geparden är det enda kattdjur som inte kan fälla in och ut sina klor. Tungan är också speciell hos kattdjuren. Tungans översida är klädd med små utskott, som kan liknas med flera liggande kammar bredvid varandra. Dessa används när de tvättar sin päls och att få i sig föda på ett effektivt sätt.
Kattdjurens sinnen är högt utvecklade beroende på att deras överlevnad beror på hur skickliga jägare de är. De bäst utvecklade sinnena är hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Katterna har en utmärkt syn. I dagsljus ser de lika bra som en människa men när det är mörker kan de se upp till sex gånger bättre än vi. Dessutom har kattdjuren ett färgseende som hjälper till när det gäller att upptäcka bytesdjur. Vissa reflexer kallas för kattögon och detta har sin naturliga förklaring i att ljuset som passerar kattens näthinna reflekteras.
Kattdjurens smak och luktsinne är inte lika väl utvecklat som hos hundar men fyller ändå en livsavgörande funktion för dem. Känseln sitter i pälsen och framförallt i morrhåren. En katts morrhår är att jämföra med våra fingeravtryck. De är helt unika för varje individ.
Att skaffa katt
Katter är precis som alla andra djur, individer som behöver omsorg och kärlek av sina ägare. Innan man beslutar sig för att skaffa katt bör man noga ta reda på allt om vad en katt behöver för att trivas och må bra. Det finns flera bra böcker på ditt bibliotek som handlar om detta.
För skötselråd:
Skötselråd
För mer info:
Djurskliniken Roslagstull
Sverak
Om du vill ta hand om en omplaceringskatt:
Djurhemsförbundet
Marsvin
Porcellus betyder liten gris och detta är en liten gnagare. De kommer från Sydamerika där de lever i öppna gräsbevuxna områden. Mar- kommer från att de skeppades till Europa över havet (mare) De är lätta att sköta och är renliga och tysta. Marsvin är flockdjur och bör inte hållas ensamma, vilket är t o m förbjudet (Djurskyddslagen §4). De är fredliga och sociala. Nya hanar slåss dock ibland om de sätts ihop med en hona.
De har korta rundade öron och ingen svans. De har tre olika läten; pipande, kurrande och småpratande. Framtassarna har fyra tår vardera medan baktassarna har tre tår vardera. Klorna måste klippas varannan månad så att de inte blir för långa. De finns i en mängd färg- och pälsvarianter. De blir som vuxna ca 20 – 40 cm långa.
Allergi
Marsvin liksom andra gnagare orsakar allergi i högre grad än andra pälsdjur.
Mat
De är rena växtätare, och söker föda under eftermiddagen och tidig kväll. Färskt rent vatten och hö måste alltid finnas tillgängligt. Resten bör utgöras av blandade C-vitaminrika grönsaker som apelsin, kål, persilja, spenat, broccoli, tomat och kiwifrukt samt eventuellt lite pellets och frukt.
Boplats
Det finns många sätt att hålla marsvin. Marsvinets bur bör minst vara 60 x 80 cm till ytan och ca 40 cm på höjden. Två matskålar, en för färskfoder och en för pellets. Vattenflaska och en höhäck måste finnas. God ventilering och daglig rengöring. Marsvin trivs bäst på en torr kall plats. Eftersom marsvin är nattdjur så måste de få ha lugna stunder under dagtid för att vila på. Om vädret tillåter (minst 18 grader varmt) kan de få komma ut på gräsmattan, helst då i en utebur utan botten.
Skötselråd:
www.veterinären.nu
Råtta och mus
Råttor och möss som fötts upp som sällskapsdjur är vanligen lättskötta, nyfikna och sällskapssökande djur.
Råttor är sociala djur som bildar starka band med sin ägare. De är mycket intelligenta och kan lära sig komma på inkallning samt lära sig olika tricks. Vilda råttor hittas i alla slags miljöer och klimat på nästan alla världens kontinenter. De är precis som möss allätare, och de är vanligen mest aktiva nattetid.
Både möss och råttor har tyvärr ett ganska kort livslängd, man räknar vanligen med att de blir 2-2 ½ år gamla, även om enstaka individer kan uppnå 4-årsåldern.
Aveln har inneburit att det numera finns ett flertal ”raser” av möss och råttor, men i grunden är de olika varianterna fortfarande mycket lika när det gäller fysiologi och medicinska problem. En mus väger vanligen mellan 20-50 gram, och en råtta mellan 300-450 gram.
Musen (Mus musculus) tros ha sitt ursprung i Asien. Dess fantastiska anpassningsförmåga, dess långa samvaro med människor, och dess enorma reproduktionsförmåga har medfört att musen nu är spridd i hela världen. Möss är försiktiga, sociala och samtidigt revirhävdande djur, som i det vilda tillbringar en mycket stor tid åt att leta lämplig föda. Musen är en omnivor, dvs allätare. Den äter oftast nattetid men har annars mycket varierande vanor, med omväxlande sömn och aktivitet både dag och natt. I det vilda kan möss vara aggressiva mot varandra, men oftast etableras en hierarki i gruppen vilket minskar riskerna för slagsmål. Honor som har ungar kan dock vara aggressiva då det försvarar sitt bo.
Sköselråd:
www.djurklinikenroslagstull.se
