Hotade nordiska fåglar

Dess flykt är rak och snabb. Den fångar ofta sin föda stillasittande från en gren spanande ner i vattnet. När den fokuserat på ett byte gör den ett blixtsnabbt dyk ner i vattnet och återvänder till en gren för att döda bytet med kraftiga slag mot grenen varvid den vänder bytet och sväljer det. Födan består till största del av fisk men kan också utgöras av sländelarver och kräftdjur. Det förekommer även att kungsfiskaren ryttlar över vattenytan och gör ett snabbt dyk för att sedan återvända till en gren med bytet.

Bohålan grävs ut i branta strandbrinkar och har ett djup av 60 till 90 centimeter. Längst in grävs bohålan ut. Själva redet flätas skickligt ihop av uppspydda fiskben. I det enkla redet läggs 6-7 ibland fler vita cirkelrunda ägg. Båda föräldrarna turas om att ruva på dagen men under nattetid ruvar bara honan. Efter cirka tre veckor kläcks de nakna ungarna som så småningom får ett mer igelkottaktigt utseende som är typiskt för blåkråkartade fåglar.

Ungarna turas om att bli matade. När den vuxna fågeln kommer med en fisk sväljer ungen glupskt fisken vänder sig om och sprutar ut exkrementstrålen i bogången. Nästa unge knuffar den matade ungen åt sidan och intar positionen vid bokammarens mynning. Detta beteende kallas även kungsfiskarkarusellen på grund av sin roterande matning. Efterhand som häckningen fortskrider blir bogången så nersölad av exkrementrester att den matande föräldern tar ett snabbt dyk ned i vattnet direkt efter att den lämnar bohålan. Matningen fortskrider upp till 4 veckor varvid ungarna slutligen lockas till bohålets mynning av de matande föräldrarna.

Den första tiden ledsagas ungen av en förälder som hänvisar ungen till en lämplig fiskeplats. Ungen matas på plats en kort tid men lär sig snabbt att ta sina första dyk med ett förbluffande resultat. Det händer att ungar nästan drunknar under sina första försök, mycket på grund av att dom inte lärt sig putsa sin vattentäta fjäderdräkt tillräckligt efter sina dyk. Ungarna kan sätta i sig otroliga mängder av fisk.

En kungsfiskare kräver 60 % av sin kroppsvikt i föda per dag. Då fisken väl har fångat återvänder kungsfiskaren oftast till den gren den spanat från där den slår fisken i grenen tills den slutat sprattla, därefter vänder kungsfiskaren fisken i näbben och sväljer den. Osmälta delar som fiskben spys upp som runda bollar. 90 % av födofångsten sker spanandes från en gren men det händer även att kungsfiskaren ryttlar och focuserar på sitt byte innan den gör sitt blixtsnabba dyk.

Kungsfiskarens ögon har ett inbyggt polariseringsfilter som tar bort ljusreflektioner från vattenytan vilket hjälper den att se sitt byte. Deras ögon är skyddade av ett membran som faktiskt gör att då den väl är under vattenytan fiskar den i blindo och förlitar sig enbart genom att känna när den ska sluta näbben om fisken. Detta gör att kungsfiskaren ofta föredrar lugnt strömmande vatten för sitt födosök.

Vintertid är en hård tid för kungsfiskaren då dessa platser oftast är infrusna. Istället måste kungsfiskaren hitta sin föda vid snabbare flöden som inte fryser till. De platser den kan finna är oftast små snabbt rinnande vattendrag som den under vintertid oftast besöker. Dessa platser fryser inte igen men det är under svårighet kungsfiskaren kan fånga sin föda. Det är vinterns fortskridande som är avgörande för hur många kungsfiskare som överlever för att åter söka ett revir då våren nalkas. Hårda vintrar kan reducera stammen till ett extremt lågt antal på våra breddgrader, Till och med slå ut den totalt. Stammen återhämtar sig dock snabbt tack vare migrerande revirsökande kungsfiskare från kontinenten och kan genom den effektiva reproduktionen åter snabbt komma upp i hyffsade siffror för våra breddgrader.

Det som begränsar antalet kungsfiskare mest är avsaknad av lämpliga boplatser. Med relativt enkla metoder kan man skapa förutsättningar för nyetablering av kungsfiskare.